Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Juans dotter, de äro således syskon, och han flyr. Därpå möter han
efter varandra Ximena, Ormesinda och Juanna, och ständigt upprepas
samma historia: han har ärvt sin fars lätthet att fatta eld och de
unga damerna sina mödrars svaghet att genast giva vika. Alla äro
de Don Juans döttrar: »er älskar jag — er alla ljuvt jag skyr —
och flyr». Han vänder därför tillbaka till sin hemlandsö. Där för-
sjunker han i betraktande av en tavla, som Don Juan målat, innan
han övergav Donna Bianca, bilden av en kvinna av sällsam, över-
jordisk fägring. Men — och här kommer den Almquistska symbo-
liken fram — i färgen hade Don Juan inblandat ett gift av så våld-
sam kraft, att den, som med läppen eller ens med ett finger berörde
bilden, genast blev en dödens man. Då Donna Bianca hade frågat
honom varför, hade han blott svarat: »Så jag målar, Donna Bianca,
ty så roar mig att måla» — en replik, som med full rätt betraktats
såsom ett motto för Almquists hela författarskap. I dramat berättas
vidare, att Ramido, gripen av porträttets överjordiska skönhet, be-
täckt den giftmängda bilden med sina kyssar och sedan dött i ett
skönhetsrus, i den »högsta stund, som livet får». Därmed slutar den
så att säga första avdelningen av stycket. Symboliken är onekligen
ganska dunkel, och i ett slags självrecension — Om sättet att sluta
stycken i den sjätte Törnrosboken — har Almquist ansett sig böra
förklara den. Don Ramido »har ute i världen först sökt och funnit
det sköna, men tusen hinder — ibland annat många mänskliga in-
rättningar, mer och mindre visa1 — hava stängt honom därifrån.
Vad har han då gjort? Han har slutit sig i sitt inre. Men det evigt
sköna, som gripit, förklarat och glätt hans själ, har förtärt hans yttre
existens.» Därvid bör man alltid erinra sig, att för Almquist var den
jordiska döden icke någon olycka — snarare motsatsen, ingången till
livet i andevärlden, och av avgörande betydelse var härvid sinnesför-
fattningen i dödsögonblicket. Ramido, som slutat sitt jordeliv i en
ren skönhetsextas, hade således nått detta jordelivs högsta lycka och
dess bestämmelse. Med denna kommentar kan man ju förstå detta
parti av dikten, ehuru den lätthet, med vilken Ramido — som alls
icke är någon förförare i faderns stil — övergår från den ena för-
älskade damen till den andra, onekligen i vår tids ögon har ett stänk
av komik.
Ännu mera bisarr är likväl dramats fortsättning. Ramido har
uppfostrats av en from munk i ett näraliggande kloster, pater An-
selmo. Inför sonens lik söker nu Anselmo förmå Donna Bianca att
hata Don Juan, som övergivit henne och vållat sonens död. Men
1 Här ligger hindret däri, att den allmänna moralen fördömer syskonkärlek.
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
