Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mellan Amandas skärp och Tintomara skedde i de fjärde och femte böckerna,
och då dessa skrevos, var Tintomara troligen blott i planen klar för Almquist.
Själva Tintomararomanen börjar med den ryktbara maskeraden den 16 mars
1792, som skildras i den femte boken.
Titeln visar, att Almquist framträdde med anspråk på att hava
skrivit en historisk roman, och med Tintomara kan han även sägas
hava inlett den art av historisk roman, som vi sedermera möta i
Crusenstolpes Morianen. Intresset för en dylik historisk skildring har
han tydligen fått från Walter Scott, vars romaner då stodo på höjd-
punkten av popularitet i Sverige; vissa av motiven hos Almquist
kunna även följas tillbaka till Scotts romaner, särskilt till Peveril of
the Peak. Händelserna ligga visserligen Almquists egen tid väl nära,
blott fyrtio år, och det kan därför vara tvivelaktigt, om de ännu till-
hörde »historien», men i Waverley är tidsavståndet ej större än sjuttio,
och i bägge fallen kunde författarna stödja sig på en levande tradi-
tion. Almquist gjorde det i hög grad. Vi möta i romanen tradi-
tioner om mamsell Arfvidsson, om Henrik Sparres förmodade juvel-
stöld, om Muncks förbindelse med dansösen Giovanna Bassi, om hans
påstådda faderskap till Gustav Adolf m. m. — allt visserligen i
romanen totalt omdanat. Men han hade även mera säkra notiser från
den gustavianska tiden. Hans mormor och hans morbror hade varit
med på den ödesdigra maskeraden, familjens vän Björkegren hade
varit informator för Anckarström, och även Gjörwell hade en tid stått
denne nära. Slutligen hade Almquist noggrant studerat handlingarna
i mordprocessen. För en rent historisk skildring i Walter Scotts stil
lämpade sig dock icke hans begåvning. Hans Tintomara är mindre
en historisk skildring än en sensationsroman, och det lider icke något
tvivel, att han mer än av den nyktre Walter Scott tagit intryck av
Victor Hugos strax förut, 1831, utgivna Notre-Dame de Paris. Just
den historiska koloriten erinrar slående om Hugo, men visar ock den
självständighet och den originalitet, med vilka Almquist förstod att
omdana dylika intryck. Hos Victor Hugo är den gotiska katedralen
en symbol av medeltidens anda, och i Quasimodo har han förkropps-
ligat denna; denna groteska, till det yttre vanskapliga, men renhjär-
tade gestalt är en personifikation av såväl den gotiska katedralen som
av hela medeltiden. På ett liknande sätt har Almquist i Tintomara-
delens början på ett genialiskt sätt fångat den gustavianska tidens
själ — han har funnit denna i teatern, i maskeraden, och Adolfines
och Tintomaras flykt över teatervinden erinrar, såsom man påpekat,
mutatis mutandis, om Hugos bekanta skildring av Notre-Dame. Ro-
manens hjältinna har även en viss likhet med Quasimodo och med
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
