Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jelsen ha Kallinikos och Clementia blivit fängslade och skola föras
till döden. Innan Clementia skiljes från sina döttrar, uppmanar hon
dem att vandra till Jerusalem att där bliva hos kristne bröder och
systrar: »De höllo varandra i handen, medan de gingo. Om den
heliga staden talade de såsom om deras rätta och eviga hem, emedan
Clementia hade brukat uttrycka sig därom på ett sådant sätt. Väl
hade hon i sina framställningar ej menat själva den jordiska staden, till
vilken hon sist anbefallt dem att vandra, men de sammanbundo ljuvt
det himmelska med det jordiska, och de gingo sälla i förhoppnings-
fulla tankar.» Så kommo de, Melia och hennes båda yngre systrar, till
Lystra i Lykaonien, där de mottogos av de kristna. »Sist om aftonen
lät Gud en djup sömn falla över de trötta vandrerskorna vid grottan. . .
Melia satt på den upphöjda stenen, men hennes huvud hade fallit
något tillbaka mot stammen av en fin ceder. Det syntes, som hon
skådade uppåt; hennes ögonlock voro dock slutna, och hon såg ej
något mera. ... En himmelsk lätthet var uttryckt i de liggande gestal-
terna, så att de syntes oändligt leva och röra sig, ehuru de dött och
voro stilla.» De hade nått sin vandrings mål — det himmelska Je-
rusalem.
En dylik gammalkristen dikt är ock dramat Svangrottan på Ipsara,
som hör till Almquists mest poetiska skapelser. Om någon formell
efterbildning av det antika dramat kan man väl ej tala, men över det
hela vilar onekligen en fläkt av hellenisk ande, och i viss mån är väl
tendensen — för så vitt någon dylik kan skönjas •— att slå en brygga
mellan kristendomen och det ädlaste av den helleniska bildningen, att
antyda, att även denna — liksom asaläran — innehöll ett frö till kris-
tendom. Laonikos är hedning, men en ädel man. Hans brud Dei-
damia har blivit bortrövad och såsom slavinna såld till Chrysoloras,
furste på ön Ipsara. Han är kristen och likaledes en ädel man. Han
gör slavinnan fri, vinner henne för kristendomen och bjuder henne
sin hand. Denna mottager hon först, sedan hon fått underrättelse
om, att Laonikos stupat. Sex år gå, Chrysoloras och Deidamia
ha fått en dotter, Ismene, men så kommer en främling till Ipsara.
Det var Laonikos, som blott av en falsk budbärare förklarats död —
ett svek, till vilket Chrysoloras varit fullkomligt oskyldig. Laonikos
vet ej av, att Deidamia blivit bortrövad, utan tror — på uppgift av
en man, »i visa konster lärd» — att hon blivit förvandlad i en blomma,
och det var denna blomma, han nu i sex års tid sökt. Av hans tal
förstår Chrysoloras, vem han är, och i sin ädelhet vill han giva Dei-
damia frihet att välja mellan bägge. Trots det att han fruktar ut-
gången, kan han likväl ej förmå sig att hata den svärmiske Laonikos:
Svangrot-
tan på Ip-
sara.
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
