Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig ifrån min spädaste barndom. Giv mig någon tröst!» Men
prästen är den materialistiske doktor Libius, och han stöter honom
hårdhjärtat tillbaka. För en dylik brottsling finnes ingen nåd, ingen
förlåtelse; han är från begynnelsen bland »de förkastade». Detta är
vändpunkten i Johannes liv. Han tror på Libius’ predestinationslära,
och därmed blir tendensen till det onda honom övermäktig. Då han
sedan träffar Amorina, är det för sent.
Det var onekligen till skada, att detta arbete ej kom ut 1823. Det
hade då blivit en bland de första stora nyromantiska insatserna i vår
litteratur, visserligen något efter Liljor i Saron (1821) och Bacchan-
terna (1822), men ett år före Lycksalighetens ö (1824). Och ny-
romantiken är hos Almquist kanske starkare än hos Atterbom. Mera
än Lycksalighetens ö är Amorina en »fuga», en blandning av alla
möjliga stilarter, nyromantisk ock i den symbolism, som döljer sig
bakom handlingen, nyromantisk i teckningen av karaktärer som Amo-
rina, Herman och Johannes. Och i nyromantiskt bisarreri slår Alm-
quist rekordet samt förebådar den franska romantiken på 1830-talet
hos Victor Hugo. Johannes och Jean Valjean stå vid utgångspunkten
varandra nära, och i bägge fallen är det samhället, som är skulden
till deras olycka. Men Jean Valjean råkar ut för den fromme biskop
Myriel och blir en god människa, Johannes träffar Rudman och Li-
bius och förhärdas i sina brott. A den andra sidan får man icke
överskatta den betydelse, Amorina möjligen kunnat få för den ny-
romantiska rörelsen, såvida boken kommit ut 1823. Amorina är ett
i hög grad genialiskt arbete. Det är laddat med idéer av olika slag.
Men formellt är det ■— i dess rent nyromantiska delar — mycket
bristfälligt. Almquist var icke poet — åtminstone icke på samma
sätt som Atterbom och Stagnelius. Man skulle kunna säga, att han
var en poetisk tänkare, d. v. s. han kunde tänka och känna poetiskt,
men han hade icke förmågan att giva ett poetiskt uttryck åt sina
teorier. Den prosa, han lägger i de romantiska personernas mun,
är svulstig, svamlande och — även såsom romantisk prosa •— ona-
turlig. Så t. ex. beskriver Herman sin kärlek i dessa ord: »Här
räckte hon mig allra första gången sin hand, den svanvita mjuka.
Och fast hon därunder vände sitt ansikte bort, som bävade hon för
lågans första stråle, så kände jag dock hennes hand av fromma puls-
slag darra, såsom världen darrar av gudalivets andedräkt däri.» Detta
är ju ett mycket dåligt bokspråk, föga bättre än de tyska Sturm
und Drang-romanernas. Och versen är ännu sämre än prosan. Den
är metriskt ytterligt knagglig och saknar all flykt. Från prosan
skiljer den sig ofta blott genom den besynnerliga ordföljden. Sär-
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
