Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skådespel». Även Rudman själv har haft en dylik syn. Han hade
sett sina avlidna föräldrar, som längtande skådade mot ett kors, vid
vars fot en bila låg; »dock fanns intet offer inför korset till försoning
dem emellan». Så såg han, huru en ung kvinna trädde fram till
korset och lade sitt huvud vid dess fot, »men vid hon så låg, sjönk
offerbilan genom hennes hals». Och nu märkte han, huru hans bägge
föräldrar funnit frid.
Amorinas motbild är Johannes. Om hon strävat uppåt, strävar han
nedåt. Och här möter oss Almquists swedenborgska uppfattning av
syndafallet. Enligt Swedenborg fanns ingen personlig djävul och
ingen arvsynd. Genom den fria vilja, med vilken det första paret
var begåvat, hade de valt det onda, och det var blott tendensen till
ett dylikt val, som övergått till deras ättlingar. Det förefaller emel-
lertid, till en början, som om Almquist i Amorina gjort sig till tolk
för den predestinationslära, som swedenborgaren Sturtzenbecher så
ivrigt utvecklat: att brottslingen i själva verket var oskyldig och att
Gud själv med hänsyn till världsplanen bestämt, vilka brott han skulle
begå; denna uppfattning av Johannes-figuren har även förfäktats av
flera litteraturhistoriker, och det finnes ett parti i boken, som synes
bestyrka denna mening. Då Johannes för doktor Libius omtalar den
outsläckliga blodtörst, med vilken han blivit född och som, utan att
han kunnat göra något motstånd, drivit honom från mord till mord,
svarade doktorn: »visste jag ej, vad detta är, nämligen prædestinatio
sanguinolenta, så skulle jag säga: det är oförklarligt», och såsom en
parallell anför han Linné. Medan den store botanikerns mor gick
havande, »bjöd hennes man henne ständigt blomsterkvastar att lukta
på, lät henne spatsera i trädgårdar, lindade roskransar om hennes
panna och mage m. m., varav följden blev, att Sveriges, Europas, ja
universi ypperste botanicus föddes till världen. Detta är nu præde-
stinatio florífera. Skillnaden är ingen annan, än att Linnæus var inter
electos, och ni befinner er inter rejectos.» Detta är emellertid blott
materialisten Libius’ mening, icke Almquists egen. Såsom Lamm
och Henry Olsson visat, hade han en rakt motsatt. Almquist stod
kvar på Swedenborgs ståndpunkt. Johannes har fått tendensen till
det onda, och det är denna tendens, som allt mera stärkes, till dess
att den slutligen blir honom övermäktig. Att så sker, är till en
väsentlig del samhällets skull, som i stället att söka upprätta honom
stöter honom allt djupare ned. Ungefär samtidigt med det att Alm-
quist skrev Amorina, skrev han uppsatsen Om brottsliges behandling,
och för att första Johannesgestalten bör man jämföra de båda skrif-
terna med varandra. Brottet är för Almquist en rubbning av stats-
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
