Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
röda tråden i Almquists livsåskådning. När han sedan gör bekant-
skap med swedenborgianismen, griper denna honom väl starkt, men
ganska snart börjar han att omdana den i herrnhutisk riktning, och
till sist ■—■ omkring 1822 — bekänner han: »Såsom sekt värderar jag
mycket mer de s. k. herrnhutarna än de s. k. swedenborgarna. Den
ödmjukhet, syndaånger och överlåtenhet åt Gud, som de förra yrka,
talar mycket närmare till mitt hjärta än de señares självförnöjelse och
självtillit.» Över huvud omdanar han de intryck, han mottager, i en
mer eller mindre herrnhutisk riktning, och herrnhutismen kan därför
betraktas såsom den egentliga basen för hans idéliv. I denna »hjärte-
religion» låg fröet till hans senare antagonism mot dogmer och be-
kännelseskrifter. Och man behöver — skriver Lamm — »ju också
endast vara flyktigt förtrogen med de herrnhutiska psalmernas ord-
och bildval för att kunna konstatera, huru ofta de återkomma i Alm-
quists alla religiösa verk från och med Murnis. Den anslutning till
folklig religiositet, som han eftersträvade, sökte han ofta ernå genom
att låna de trohjärtade uttrycken i Sions sånger.» Denna herrnhutism
följde honom in i det sista. Kort före sin död skrev han en dikt,
i vilken herrnhutismens kvietism, dess sentimentalitet och dess reli-
giösa naivitet komma fram. Han talar där till sin »Fader i himmelen»
och säger honom, vad han vill göra:
Jag vill sjunga och måla för mig ensam och allen, helt tyst och stilla,
Och aldrig göra den ringaste varelse i världen det minsta illa.
Frånsett en mycket kort tid gick Almquist icke i någon skola, utan läste i Almquists
stället, som då var vanligt, för en informator. Men i det hela torde han på egen barndoms-
hand hava förvärvat sig sin bildning. Enligt morfaderns vittnesbörd var han en läsn’ng-
våldsam mångläsare, som icke blott slukade de historiska arbeten, med vilka
Gjörwell försåg honom, utan ock åtskilligt annat, och även denna läsning kom
att avsätta sina spår i hans senare produktion. Den litteratur, med vilken han
med all säkerhet först råkade i beröring, var vad vi säga folkskrifter: sagor och
»visor tryckta i år». Dylika utgåvos vid denna tid i ganska stor utsträckning,
särskilt i Falun av Per Olof Axmer, som bl. a. tryckte Grisilla, Fågel blå, Lyck-
salighetens ö m. fl. Förkärleken till denna folklitteratur är ett genomgående
drag hos Almquist, och bland hans första skrifter möta vi Grå kappan.1 Den är
en på grund av flera folkboksmotiv av Almquist fritt komponerad saga, och to-
nen är så pass väl träffad, att den också betraktades såsom genuin, ända till dess
att Lysander påvisade Almquists författarskap; såsom folkskrift utgick den, intill
1884, i icke mindre än 27 olika tryck. Folksagomotiv möta oss ofta i hans föl-
jande arbeten, och hans folkskrifter höra till hans bästa alster. Det var också
den svenska nyromantikens folkloristiska insats, som till en början mest grep ho-
‘ Den äldsta kända upplagan är från 1818, men varken den eller någon följande
trycktes av Axmer.
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
