Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från Försonarens liv och lära, och de njuta tillsammans sina glada
samkväm och gästabud. Men inom ett kärlekslöst hem i Norden leva
de unga kvinnorna ett liv, mera bundet och mörkt än den livegnes
och slavens. Det är icke kläder och föda, som fattas, icke heller
alltid nöjen av den vanliga tomma, kortlivade sorten. Vad som felas,
är livslust, är frihet och framtid, det bröd och vin, som ger lust att
leva.» Men i ett dylikt hem fara sönerna ju lika illa som döttrarna,
och Herthas far kan icke sägas vara någon typ för fäder i allmänhet.
Mindre lyckligt är också, att den ekonomiska frågan spelar väl
mycket in, ty detta stämmer ej riktigt med den idealitet, som
Fredrika Bremer velat ge sin hjältinna. Frågan gäller de båda systrarnas
mödernearv, och den högre moraliska rätten till ett arv ■— d. v. s. en
genom andras arbete skapad förmögenhet — är ju alltid något tvivel-
aktig, särskilt för den, vilken, såsom Fredrika Bremer, har en viss
dragning åt socialism. Över vad en ogift kvinna själv förvärvat, ägde
hon redan dispositionsrätt. Härpå tänker Hertha emellertid icke, utan
fäster sig blott vid arvet: »Vi ha förmögenhet i arv efter vår
moder. Likväl kunna vi icke disponera en skilling därav. Vi äro
gamla nog att veta, vad vi vilja, och att kunna sköta oss själva och
andra. Likväl hållas vi som omyndiga barn av vår far och för-
myndare.» Lagen var dock icke så obillig, som Fredrika Bremer
här förutsätter. § 19 i jirvdabalken stadgade: »Mö, av vad ålder hon
vara må, stånde under förmynderskap, där ej konungen finner skäl
henne myndigförklara.’» En utväg fanns således för en ogift kvinna
att bliva myndig och få råda över sitt mödernearv, och denna utväg
tyckes flitigt hava använts. Enligt vad Hierta under en debatt härom
upplyste, plägade »Kungl. Maj:t sällan eller aldrig avslå ansökningar
av ogift kvinna att bliva myndig». För särskilt Hertha tyckes denna
utväg stå öppen, ty hon hade »allt tydligare märkt, att hans (faderns)
sinnesförmögenheter voro i avtagande, och förmodat, att däruti kunde
ligga grunden till hans uppskov» (med att utbetala mödernearvet).
I romanens fortsättning visas ock, att han ej var i stånd att förvalta
sin och familjens förmögenhet. En lagman bland Herthas bekanta
förklarade också, att »utan all fråga skulle de (domstolarna) giva
henne rätt». Det tror jag —- sade Hertha — »men ett är visst, och
det är, att jag aldrig skall vända mig till dem för att vinna rätt
emot min far». En dylik finkänslighet kan ju vara mycket aktnings-
värd, men dels gällde det icke blott Herthas utan hela familjens för-
mögenhet, dels avtrubbas anfallen på lagen högst betydligt, när veder-
börande ej vill begagna sig av de möjligheter, den medgiver.
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
