Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna och hennes man tillhöra vardagslivet, äro goda, snälla och
älskvärda människor, över vilkas samliv det vilar denna hemmets sol,
som Fredrika Bremer så högt älskade. Men huvudfigurerna i det
galleri av personligheter, som romanen rymmer, tillhöra det gods,
där den gamla generalskan residerar. Vi möta där hennes piga, den
trogna Elsa, hennes gamle vän, den originelle lagman Hök, och så-
som gäst den pigga och roliga Hillevi Husgafvel. Alla ha de något
både av Jean Paul och av Walter Scott hos sig. De äro originella,
litet besynnerliga, men verklighetstrogna. Högst står generalskan
själv — ma chère mère, såsom hon av alla kallas — och i henne
har Fredrika Bremer skapat den svenska romanlitteraturens första,
verkligt levande personlighet, på samma gång komisk och tragisk.
Trots sin utpräglade originalitet är ma chère mère tecknad efter
levande modeller. Minst sju fruar — berättade Fredrika Bremer för
Böklin — »ha fått släppa till deras egenheter, den ena slurkan, den
andra ordspråken, den tredje trallen1 o. s. v., men i det hela är hon
en representant av vår generations far- och mormödrar, dessa kraftiga
fruar, som under Adolf Fredriks och Gustav III:s tid ej voro sällsynta
inom såväl borgarklassen som den högvälborna. Dock nekar jag ej,
att jag isynnerhet haft en person i sikte.» Man gissar här på grevin-
nan Sommerhielm, som åtminstone ligger bakom ma chère mères
smak för ordspråk och drastiska uttryck, men som nog hade också
en mängd andra beröringspunkter med Fredrika Bremers bästa karak-
tärsskapelse. Ma chère mère var således modellerad efter verklig-
heten, och för betydelsen av en dylik realism hade Fredrika Bremer
nu öppen blick: »Verkligheten, den objektiva verkligheten! Ja, min
gode Böklin, jag kan inte nog säga dig, huru starkt jag känner, att
den innebär allt det bästa, som människan kan fatta och uttala . . .
Livets verkliga gestalter med deras tusenfaldigt olika anleten tränga
sig på mig och förebrå mig, att jag så illa, så litet uppfattat, så
svagt återgivit, att jag låtit vardagslivet synas så fattigt.»
Hennes nästa roman, Hemmet (1839), rör sig uteslutande inom Hemmet,
vardagslivets värld. Visserligen förekommer här icke någon så impo-
nerande karaktärsskapelse som generalskan Mansfelt, men till ersätt-
ning har hon nu gjort sig fri från Sturm und Drang-romantiken. Den
samtida kritiken klandrade romanens brist på komposition. Men denna
brist måste kanske snarare räknas såsom en förtjänst. Vi ha här
icke någon onaturlig händelseutveckling, inga mordförsök, inga hemska,
1 »Slurkan» var en besynnerlig huvudbonad, som generalskan bar, »trallen» en pro-
menad, som hon och lagman Hök, utan att tala till varandra, regelmässigt företogo
i salen.
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
