Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var besluten, oavvändbar olycka. Han nalkades långsamt Adelaide
och blev stående några steg ifrån henne.» Det hedrar Fredrika
Bremers goda omdöme, då hon i brev till Böklin skrev: »du kommer
som jag att finna intrigen fattig och grev Alarik något tradig och
omogen i sin filosofi». Men vid sidan av grev Alarik, grevinnan
Augusta och dylika konstruerade romanfigurer finnas några, som icke
blott äro tagna från verkligheten utan som hela romanen igenom
bibehålla denna karaktär — så framför allt presidenten själv, vars
föredrag om uppfostran i romanens början är ett litet mästerstycke.
Även andra dylika finnas. En, som står på gränsen mellan
verklighet och romantisk konstruktion, är presidentens äldsta dotter, Edla,
som i viss mån är ett självporträtt av Fredrika Bremer. Edla är ful,
fumlig, frånstötande, familjens askunge, som alldeles ställes i skuggan
av den vackra, älskvärda, om än ytliga Adelaide och som därför ej
får någon del av faderns kärlek. Men ur puppan utvecklar sig en
fjäril. Tack vare mamsell Rönnqvist börjar hon — liksom Fredrika
Bremer — att studera Platon, visar sig vara icke blott intelligent,
utan blir även mild och god, och då romanen slutar, skymtar
perspektivet fram, att Edla inom kort skall framträda såsom en stor
författarinna.
Romanen är onekligen trögläst, och till en del torde detta bero på
en förebild, som Fredrika Bremer fick, just medan hon skrev på
Presidentens döttrar. På hösten 1833 berättade hon för Böklin: »Jag
har gjort bekantskap av Goethe i höst och haft därav ett oväntat
nöje. För tre år sedan läste jag Goethes Meister Wilhelms Lehrjahre,
och de gjorde på mig intet annat intryck, kvarlämnade ingen bild
utom den av en slags smörja... Jag har i dessa dagar läst om den,
och jag märkte, att en hoper fjäll måste ha fallit från mina ögon, ty
mitt i smörjan, som väl ännu stod kvar, såg jag en skön och
solbelyst värld.» Goethe är emellertid icke någon god berättare. Hans
roman tynges av ständiga reflexioner, och dialogen består av långa
utredande avhandlingar. Denna romanstil har även Fredrika Bremer
tagit upp. I början av romanen har särskilt greve Alarik en mängd
föreläsningar om konstens väsen — tyvärr icke vidare originella, ty
utan större svårighet känner man igen de arbeten, ur vilka
författarinnan hämtat de idéer, med vilka han imponerar på sällskapet:
»Greve Alarik log tankfullt. Grekerna — sade han — hade en djup
och livlig åskådning av gudomlighetens förhållande till naturen. De
kände, att dess väsende var att införliva sig med hela skapelsen, att
gjuta liv i alla dess särskilda former. Det är denna åskådning, som
framträder i deras mytologi, som försinnligar sig i den bildande konsten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
