Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Roman och novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det skall jag icke säga.» Den popularitet, som hans noveller förvärvade sig, gjorde, att
han och den förut omtalade Lundeqvist 1830 började ett helt novellbibliotek, Svenska
noveller, som fortgick till 1834; ett annat dylikt, »Novellberättaren. En samling
af historiska och romantiska noveller», utgavs 1832—1833 av en S. O. Olander,
och över huvud tyckes den historiska novellen då hava varit mycket på modet.
Crusenstolpes romaner.
Med nästa årtionde framträdde en annan form av den historiska romanen,
som däremot icke står i något beroende av Walter Scott, men vartill Almquist
väl givit uppslaget genom Drottningens juvelsmycke. Det var Crusenstolpes
Morianen, som han påbörjat under sitt ofrivilliga uppehåll på Vaxholms fästning
och som kom ut i sex delar 1840—1844. Det är i själva verket blott en voluminös
smädeskrift, som Crusenstolpe iklätt den då populära formen av en historisk
roman. Den sammanhållande tråden i denna är negern Badin, som visserligen
är en historisk person, men såsom sådan ganska olik Crusenstolpes morían. Den
verklige blev såsom liten pojke 1761 skänkt till Lovisa Ulrika och kan således
alls icke såsom i romanen hava spelat någon roll vid 1756 års revolution. Han
var först betjänt hos Lovisa Ulrika, sedan hos Sophia Albertina och dog 1822
samt tyckes hava varit litet narraktig och fåfäng, stor ordensvurm, ganska
obetydlig, men i det hela en hedersman, varmt tillgiven sina båda matmödrar. Hos
Crusenstolpe är han emellertid djupt inne i samtidens hemliga intrigspel, och
redan som pojke upptäcker han och förråder — till hämnd för en risbastu —
revolutionsplanen 1756, vilken förde greve Brahes farfar till schavotten. Här fick
Crusenstolpe således ett tillfälle att tillfredsställa sitt hat mot sonsonen samt även
att förhärliga frihetstiden. Hans ideal är det sämsta möjliga — Pechlin, och vid
dennes sida har Crusenstolpe satt sin egen farfar, här kallad Curt, vilken skildras
såsom en ädel republikan, men i verkligheten varit en försumlig och orättfärdig
domare, som med fullt fog fråndömts sitt ämbete. Det hela är, som sagt, en
försåtlig smädeskrift. Han insinuerar — ty öppna och klara påståenden
förekomma sällan i dylika fall — att Gustav III mördat sin fader, att Karl XIII varit
medveten om mordplanerna mot Gustav III, att Karl Johan förgiftat drottning
Charlotte, och av dylika insinuationer vimlar det i boken. Ibland kan han
verkligen stödja sig på ett hovskvaller, ibland icke ens på det, och hans historietter
verka dess försåtligare, som de ofta innehålla ett litet korn av sanning, som
Crusenstolpe med sin talang for dylika metamorfoser förvandlat till en fet lögn.
Det var denna blandning av historia och skandal, som slog an. För den mindre
bildade är historien ju hovskvaller, intriger och dylikt, och allt detta fanns i
Morianen samt därjämte en uppsjö av skandaler från en tid, som den äldre
generationen ännu mindes, ty romanen skildrar ju »Sveriges historia» från
1700-talets mitt till Karl XIII:s död. Så länge romanen håller sig till nidskriveriet, är
Crusenstolpes stil avpassad för det avsedda ändamålet, men när han av nidskriften
vill göra en roman, brister hans förmåga, och här blir han en rent dålig stilist.
Dialogen är aldrig naturlig, utan ett bokspråk, som han ibland lånat från de brev
och memoarer, som han använde. Hans skildringar av naturen, interiörer o. d.
äro på ett svulstigt, falskt akademiskt språk, och någon förmåga att åskådliggöra
har han här icke, utan visar sig såsom en ganska klen epigon från 1700-talet.
Morianen är emellertid hans förnämsta verk. Dess fortsättning, Carl Johan och
svenskarne (1845—1846), är svagare, ännu mera en politisk pamflett. Hans sista
arbete av denna art, Huset Tessin (1847—1850), har en delvis annan karaktär.
Det behandlar, såsom titeln angiver, »Huset Tessin under enväldet och
frihetstiden», men går ej längre än till frihetstidens första år. Skildringen stöder sig på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:53 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/6/0189.html
