Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hela bitterhet mot den, som haft framgång. Nästan varje erkännande blir tillika
en anklagelse. Huru har allting förändrats sedan vi uppgjorde planen till
Aftonbladet! »Du — en skickligt beräknande affärsman, som betraktar föremål och
företag ur industriell synpunkt och uppskattar deras värde endast efter de
praktiska fördelar, som av dem kunna upphämtas — behöll köttstycket. Jag —
bländad av höjdernas irrsken och ännu obekant med nonvalören av purpurns fagra
ord — dårades av skuggan och uppsade, i lättsinnigt förlitande på ridderliga
förespeglingar, vår överenskommelse om detta tilltänkta nya tidningsbolag. En lång, för
dig indräktig, för mig bitter erfarenhet har ådagalagt, huru riktigt du sett, huru
klokt du handlat, huru väl du gjort — på utkomstens vägar nämligen — för dig
och de dina. Mig har det kostat livstidsbekymmer för tak över huvudet och bröd
för dagen att hava tänkt stort om de så kallade store i samhället.» Efter denna
»hjärtliga» ingress följer en mördande »vidräkning» med Hierta och hans
Aftonblad, som Crusenstolpe endast betraktar såsom ett affärsföretag, under det att
han själv hållit idéens fana högt. Det är möjligt, att han verkligen trodde detta.
Hierta förstod han nog aldrig, och båda voro rakt motsatta typer. Hierta gör
snarast ett engelskt intryck — så redan den långa, skrangliga gestalten och det
rödlätta håret. Han hade engelsmannens praktiska, nyktra blick på förhållandena,
förivrade sig aldrig, höll sig till saken med förakt för de klingande fraserna, och
samtidigt hade han dock ett idealt mål, som han höll fast med brittisk seghet.
Crusenstolpe var sydlänningen, impulsiv, nervös, berusad av frasen, oförmögen
att se verkligheten, sådan denna var, utan någon fast övertygelse, följande
stundens ingivelse, vare sig han lockades av sitt hat eller av någon ganska tarvlig
fördel. Både Hierta och han voro adelsmän. Men ehuru den förre tillhörde en
urgammal svensk ätt, var han verkligen till sin åskådning demokrat eller snarare
bourgeois. Crusenstolpe var däremot aristokrat, om än i sämre mening. Han
var stolt över sitt adelskap, elegant i sina vanor och led av att nödgas umgås
med »creti och pleti». Han lät därför dåra sig av hoppet att komma upp i de
högsta cirklarna, och hans hat, då detta misslyckades, var rent lidelsefullt. Men
aristokrat i högre mening var han icke. Han kunde, när så behövdes, förnedra
sig till mycket tarvliga handlingar, för någon verklig övertygelse kämpade han
aldrig, och han hade pöbelns simpla instinkter, hatade de rike och höge, katoliker
och judar, och var trots sitt rabulisteri minst av allt liberal. Richert kallade
honom också träffande: tiggararistokraten.
Hans stora dag var den, då han som statsfånge avfördes till Vaxholms
fästning. Sedan var hans inflytande slut. Han fortfor väl att skriva, och man läste
med begärlighet hans giftigheter, men både av de konservativa och de liberala
betraktades han såsom en hållningslös smädeskrivare; endast några radikala
ungdomar hyllade honom. Någon ny insats gjorde han icke mera. 1842 började
han åter utgivandet av Ställningar och förhållanden, först i fria häften — ett eller
par om året —, från 1852 såsom en månadsskrift, vilken upphörde först vid hans
död 1865. Vidare publicerade han de vidlyftiga »romanerna» Morianen
(1840—1844), Carl Johan och svenskarne (1845—1846) och Huset Tessin (1847—1850),
flera väl och elegant skrivna biografier samt en stor mängd brevutdrag och
handlingar av kulturhistoriskt intresse ur de samlingar, som han hopbringat. Värdet
är ojämnt, ty Crusenstolpe skrev för brödfödan, hade fortfarande dyrbara vanor
och behövde stora inkomster. Han drog sig därför ej heller för att ingå som
medarbetare i ett rent smutsblad som Folkets röst. Man får — skrev han till
en greve Kalling — »i våra praktiska tider ej försmå en lovlig inkomst, även om
man just ej är kär i källan».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
