Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svårt nog att gissa sig till dem. Inför statsrådet åberopade hovkansleren ibland
blott några allmänna satser: att allmänna omdömet var avogt mot tidningen, att
den anfallit Svenska akademien o. s. v., dock utan att närmare angiva, vari det
förgripliga egentligen bestod. Men Hierta höll ut och förlorade icke sitt goda
lynne. Till sist måste hovkansleren giva tappt. Den andra april 1838 indrogs
»Det fjortonde Aftonbladet». I det femtonde Aftonbladet, som omedelbart
efterträdde detta, kunde Hierta med skäl skriva: »Hela vinsten av dessa täta
indragningar ligger således å vederbörandes sida endast uti tillfället att litet harcelera
och plåga dem, mot vilka man visserligen önskade att på något mera verksamt och
genomgripande vis kunna ådagalägga sina tänkesätt. Huruvida den njutning, man
härvid kan erfara, i det hela uppväger det ofördelaktiga intryck, indragningssystemet
hos allmänheten väcker, är svårt att avgöra». Hovkanslern måste själv medgiva
detta. Då fråga uppstod om indragning även av Det femtonde Aftonbladet,
nödgades han erkänna, att vådan av tryckfrihetens missbruk vore större, »än att den
av indragningsmakten i dess närvarande skick kan avvärjas». Det fjortonde
Aftonbladet blev det sista, som indrogs, och Hierta hade segrat. Vid 1840—41 års
riksdag tillstyrkte konstitutionsutskottet enhälligt indragningsmaktens avskaffande.
Utskottet hade nämligen funnit, att »den på annat än det i Grundlagarna
föreskrivna sätt tillkomna, till sin natur godtyckliga indragningsmakten står i
uppenbar strid mot den i Regeringsformens 86 § varje svensk man tillförsäkrade rättighet
att utan några av den offentliga makten i förväg lagda hinder utgiva skrifter».
Utskottet uttalade vidare den meningen, att hovkansleren icke iakttagit rikets
sannskyldiga nytta, då han, på sätt som skett, indragit tidningar: »Innehålla
dessa verkligen, vad han om dem inför konungen i statsrådet uppgivit, hade
han ovägerligen bort anlita domstolarnas lagbundna välde att straffa brott och
förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen.» Ridderskapet och adeln beslöt därefter
utan votering att förklara förslaget vilande till nästa riksdag; samma beslut fattades
av de tre ofrälse stånden, av prästeståndet utan diskussion, i borgarståndet enhälligt.
Vid nästa riksdag, 1844—1845, blev indragningsmakten avskaffad. Hiertas seger
var således fullständig, och denna seger var icke obetydlig. Ty tack vare hans
sega kamp kom lagen att efterträda godtycket, och inom detta råmärke blev
ordet åter fritt. Under hela denna tid hade hans tidning gått allt mer och mer
framåt. Under de första åren bestod den, såsom vidfogade faksimile visar, av
ett litet trespaltigt kvartblad; 1834 ökades formatet till folio, 1836 blev tidningen
fyrspaltig, 1838 femspaltig med ett även utvidgat format. Läsekretsen och
annonserna hade ökats med varje år, och inom tidningsvärlden hade Aftonbladet
blivit det ledande organet. Av dess gamla konkurrenter hade de flesta avgått
med döden, Medborgaren redan 1832, Stockholms-Posten 1833, Nya Argus 1836,
Journalen 1837.
Med indragningsmaktens faktiska upphävande 1838 hade Hierta genomfört en
av huvudpunkterna på det program, med vilket han börjat. Med den andra
punkten, en ändrad representation, gick det långsammare, frågan råkade in i
dödvattnet, och först 1865 — många år efter det Hierta lämnat Aftonbladet — blev den
löst. Mera framgång hade han med en tredje huvudpunkt på det liberala
programmet: en verklig tillämpning av det konstitutionella statsskick, som 1809
lagfästats. I själva verket hade både konung och statsråd satt sig över grundlagen.
Flera av Gustav IV Adolfs rådgivare hade stannat kvar i den nya regeringen, och
den gamle Rosenblad avgick först 1840. De voro vana att lyda, och vågade
aldrig mot konungen förfäkta en egen mening. Karl Johan å sin sida var van
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
