Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den religiösa evolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vetenskapsman fordra enahanda åsikter och endast admittera sådana,
som äro i överensstämmelse med ens egna. Till denna obehörighet
vilja vi icke göra oss skyldiga; vi hålla icke vårt repertorium stängt
för meningar, som skilja sig från våra.» I sina egna artiklar
framlade han Schleiermachers banbrytande religionsuppfattning.
Religionen är känsla, den, som väckes »av det hela, av varandet i sin
oändlighet. Om det oändliga kan vetas och viljas, lämnar jag därhän; påstås det,
så kan jag gärna medgiva det. Men kännas kan det. För det öppna
mänskliga sinnet framträder det — åtminstone på vissa klarare stunder —
omedelbart, till en början omedvetet, gör sig gällande och förkunnar
med en alla andra röster besegrande stämma, att det är. Det
omedelbara förnimmandet av denna stämma, den all annan känsla
underkuvande eller i sig innefattande känslan av en oändlighet är det enda
jag vill kalla religion, och religiös blott den, vars hjärta klappar och
vars känsla lever icke för ett eller för något eller för mycket, utan
för allt, för en oändlighet, en evighet.» Innebär — frågar han
vidare — »religion ingen kunskap? Vet icke den religiöse något, som
är obekant för den irreligiöse? Nej, icke egentligen, icke blott
därigenom att han är religiös. I hans hjärta bor den Oändlige, han
känner dess närvaro och fröjdar sig däröver, men därföre har han
icke egentligen om honom någon större kunskap än den, som är utan
denna känsla... Vi veta väl, att detta påstående skall av åtskilliga
ogillas, men det oaktat tro vi det dock kunna försvaras. Man skall
säga: månne religionen, som ju skall vara det fastaste, det klaraste,
det bestämdaste av allt, kan vara grundat på något så otydligt, så
dunkelt, så obestämt som känslan? Ar då känslan något så flyktigt?
Den lägre är det visserligen, men månne också den högre?» Vår sats
skall också ogillas av dem, som genom vanliga mänskliga konklusioner
tillresonera sig en Gud — »jag säger åtminstone en Gud, ty en
oändlighet är icke egentligen till för dem. Deras Gud är icke en
oändlig Gud. Han är en mycket stor, mycket mäktig, mycket vis herre,
men hans egenskapers oändlighet är en för dem dold sak. Det
utomordentligt myckna är för dem detsamma som det oändliga, det
utomordentligt långvariga detsamma som det eviga.» Slutligen säger man:
vi ha ju en gudomlig uppenbarelse, vilken innehåller sanningar och
intet annat än sanningar. Men häremot kan dock anmärkas, »att
även de, som göra detta påstående, väl icke medgiva, att religion
äges av den, som blott med förståndet uppfattat de uppenbarade
sanningarna, icke ens av den, som däråt lämnat sitt fullkomliga bifall,
utan de fordra ju såsom det huvudsakligaste en innerlig hjärtats
tillförsikt och sinnets förtröstan. Tillhör nu icke denna förtröstan känslan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
