Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tegnér förblev städse densamme som professor Tegnér, stack aldrig
under stolen med sina fria åsikter i religion och moral och satte
nästan en ära i att visa, att biskopsvärdigheten icke hade förändrat
varken hans livsåskådning eller hans sätt. Vidare var han — även
om man frånser hans skaldskap — samtidens måhända största
begåvning. Inom fosforistlägret betraktade man honom väl som »grund»,
därför att han ej dolde sitt förakt för de filosofiska utredningarna.
Men i själva verket visar väl detta snarast hans intellektuella
överlägsenhet över både fosforister och Geijer. Både inom teologi och
filosofi var han en skeptiker, som insåg bägges oförmåga att bevisa,
vad de ville, men en skeptiker, som samtidigt uppfattade och
tillgodogjorde sig de idéer, som lågo bakom den röriga formen.
Det var därför ej att undra på, att denna lysande begåvning och
denna bländande personlighet skulle tillvinna sig en enastående
popularitet, trots det att han ej gjorde något för att vinna en dylik. Det
var en svensk klang både i hans väsen och i hans dikt, Karl den
tolfteslynnet, trotset, den pompösa retoriken, och den allmänhet, som
stått oförstående inför Atterboms och Stagnelius’ mystik samt grundligt
ledsnat på eftergustavianernas snusförnuftighet, rycktes däremot med
av Tegnérs på samma gång klara, eldiga och färgrika diktion. Då
striden mellan de båda skolorna slutat, var det därför han, som stod
såsom segrare kvar på valplatsen. Han tillhörde ingendera skolan,
och han tillhörde bägge. Vid första blicken framträder det gustavianska
draget skarpast hos honom: den retoriska karaktären hos hela hans
diktning, hans ständiga krav på klarhet, hans ovilja mot mystiken,
som av honom betraktas såsom ett mänsklighetens sjukdomsfenomen,
hans hat mot romantikens filosofiska rotvälska, hans politiska,
religiösa och moraliska frisinne, som förefalla stå upplysningens mycket
nära. Och dock var Tegnér minst lika mycket en romantiker. Själva
livsnerven i den romantiska rörelsen var den högstämda idealism,
som förkunnats av Kant, Schiller, Fichte och Schelling i motsats till
upplysningens jordbunda nyttighetskult, och denna idealism är också
grundtonen i Tegnérs dikt. Det, som framför allt stöter honom
tillbaka hos upplysningstidevarvet, är dess utilism, och i stället svärmar
han för något så onyttigt som äran. Detta romantiska svärmeri
följde honom genom hela livet och blev bestämmande för hans
ställningstagande till de politiska partier, som vid olika tider stodo mot
varandra. Han är samme idealist, då han i sin ungdom ivrar mot
den heliga alliansen och då han såsom åldring svänger sitt gissel
över pöbeltyranniet och den ärelösa skandalpressen. Han och Astolf
stå här på samma ståndpunkt. Romantiker var han ock i sin religion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
