Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som dagligen allt mer och mer uppretades, att hans lynne och
själskrafter ej sällan syntes förlora all jämvikt.»
Sinnessjukdomen.
Emellertid höll han sig uppe, och ännu den 20 juni hade han ett
stort anförande i den mycket brännande dechargefrågan. Strax
därefter reste han på permission ned till Växjö, och där bröt
sinnessjukdomen ut. Redan vid hemkomsten, strax efter midsommar, föreföll
han »besynnerlig; han sade, att han kände en eldring kring hjässan
och fruktade, att han skulle bliva galen.» Såsom man numera kan
konstatera, led han också av en stark åderförkalkning, och denna
framkallade ett slaganfall. Då han hämtat sig från detta, var han
fullkomligt oredig. Av sina två vänner Heurlin och generaldirektören
för hospitalsväsendet Ekströmer fördes han därför till Stockholm för
att erhålla läkarvård. I Stockholm, där han bodde på Kungsholmen
i privat bostad, föreföll han väl bättre och kunde stundom uttrycka
sig med en viss reda, men var fullkomligt behärskad av tvångsidéer
— att han belägrades av »rabulisterna» m. m. Då ingen förbättring
häri spordes, fördes han till Slesvig, till ett hospital, som förestods
av en bland samtidens främste psykiatriker, professor Jessen. Dit
kom han den 4 oktober 1840 och stannade där ett halvår, till den
30 mars 1841, då han ansågs så pass återställd, att han fick resa
hem. Emellertid var han långt ifrån bra. I samtal och brev kunde
han väl yttra sig redigt, och på hösten 1841 tyckes han verkligen
hava deltagit i några konsistoriesammanträden, men tvångsidéerna
följde honom ständigt. Han hade alldeles förlorat sinne för
proportionerna, talade om att köpa ett eget tryckeri för att kunna ge ut
tolv band skrifter om året, tillsammans hundra band, ville skaffa sig
ett intyg av Svenska akademien, att han ej var galen o. s. v. På
nyåret 1843 fick han ett nytt slaganfall, munnen drogs på sned, vänstra
sidan blev förlamad, och blott med svårighet kunde han tala.
Tvångsidéerna tyckas nu hava försvunnit, men efterträddes av en allt större
mattighet. I oktober 1846 drabbades han av ett nytt slaganfall, och
den 2 november slocknade hans liv, stilla och fridfullt.
Från det föregående minnas vi, att de psykiska kriserna i hans liv,
1824—1826 och 1834—1836, kännetecknats av en stegrad poetisk
verksamhet. Så var det även under olycksåren 1840—1841. I de
aldra flesta fall vittna väl de dikter, han nu skrev, om hans mattade
fantasistyrka och hans brist på förståndsreda, men de vittna också
om hans oerhörda kraft att trots sinnessjukdomen ännu i viss mån
behärska sångens skala, och några få stå på samma höjd som de,
vilka han skrev under sin krafts dagar. Ännu medan han vistades
på Kungsholmen, kunde han dikta, och ett handskrivet häfte bär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0746.html
