Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Omfattningen av Sveas goticism har diskuterats. I den första
avdelningen är den, om man fäster sig vid orden, faktiskt ingen, i varje
fall ingen utpräglad. Den forntid, som skalden här ställer upp mot
nutiden, är en idealisk forntid i allmänhet, den samma, som Geijer
skildrat i Manhem. I bägge fallen torde de båda skalderna dock
snarast hava tänkt sig den »götiska» tiden, och på någon annan
historiskt fixerbar och historiskt bättre känd period passar denna
idealskildring icke in, ej ens på vår stormaktstid. Annorlunda förhåller
det sig med stridsskildringen i dityramben. Den förlägges till
framtiden, men denna framtid får sin färg av hednatiden. Bakom ligga
Hakonarmal och Ossian, valkyrior rida på frustande hästar, de fallna
gästa asarna och Valhall, högarnas famnar upplåtas och Asator
dundrar. Detta är klar och obestridlig goticism. Och så fattade även
Adlerbeth saken, då han yttrade sig i Svenska akademien. Så kommer
det sista partiet — skaldens egen tid. Till detta parti har han
fått uppslaget från 1700-talets främsta patriotiska dikt, från Kellgrens
kantat, vilken liksom Svea var riktad mot »jätten i öster» och liksom
Svea fylld av ett flammande patos; de mäktiga avslutningsstroferna i
Tegnérs dikt äro direkt inspirerade av Kellgrens. Och hela
kantatformen i Sveas senare del återfinnes hos Kellgren. Det var särskilt
denna dityramb, som hänförde den nya skolans män — helt naturligt,
ty här fanns en lyrik, som saknades i den förra delen, och nästan
lika naturligt var det, att den gamla skolan skulle stöta sig just på
denna avdelning. Men i själva verket var dityramben lika gustaviansk
som alexandrinpartiet. Varken denna, Wallins dityramb eller Tegnérs
Krigssång betecknar något romantiskt genombrott, och Böök har nog
alldeles rätt i, att alexandrinernas »evärdeliga formfulländning rymmer
mera poesi än de en smula teateraktiga tablåerna i dityramben».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
