Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tegnér Wallmark och Wallin, och jag har redan citerat hans brev:
»Den senare isynnerhet förkunnade mig, att Idunesarna samt och
synnerligen anses för Polyfemister och Iduna såsom en blott utgrening
av den så kallade nya sekten. Vad Geijer anginge, så ansåge han
honom redan för förtappad, men om mig hade han ännu det hopp,
att jag möjligtvis kunde återföras från mina villovägar.» Omedelbart
därefter kom Geijer i direkt polemik med Wallmark. Anledningen
var några aforismer, som i april intagits i Journalen och som voro
riktade mot den nya tyska filosofien. Geijer ansåg — kanske icke
alldeles utan skäl — att de anspelade på hans i det andra
Idunahäftet tryckta uppsats Om historien och dess förhållande till religion,
saga och mythologi samt infogade i en mot Grubbe utgiven stridsskrift
ett häftigt genmäle till Wallmark, som svarade i ett septembernummer
av Journalen, likaledes ganska hetsigt. Geijers brytning med den gamla
skolan var, såsom härav framgår, ganska fullständig, och i december gick
han, såsom vi sett, på grund av sitt kätteri miste om det gustavianska
stipendiet. Av den gamla skolan räknades han nu till den nya
sekten. Vid denna tid hade han också kommit i personlig beröring
med fosforisterna. I december 1812 skrev Atterbom till
Hammarsköld: »kanske reser jag med Geijer, som också inom kort beger sig
åt Stockholm. Geijer är en hederskarl; du hyser om honom högst
förvända begrepp.» Om så var, så ändrade Hammarsköld snart
mening, och under den följande tiden var han den, som kanske ivrigast
uppträdde till Geijers försvar. Denne blev nu även medarbetare i
nyromantikernas tidskrifter, nästan flitigare än i Iduna, och med hans
specifikt götiska diktning var det i det närmaste slut.
I Idunas tredje häfte, där Tegnér nu började skriva, finnes ingen
dikt av Geijer, i det fjärde (1814) två dödsrunor: över Vilhelm von
Schwerin och bröderna Ramsay samt Majbetraktelser — ett bland
hans yppersta poem, med filosofiskt och religiöst djup, men tillika
klart, fyllt av romantikens oändlighetskänsla, men utan det
fosforistiska dunklet. Uppslaget synes han hava fått från en av Goethes
dikter, och något götiskt inslag finnes där icke. Först i det femte
häftet (1814) finna vi en dylik dikt, Gjukungarnes fall, men denna
hör enligt min mening till hans mera misslyckade. Redan versformen,
ottavan, står i strid med innehållet, och de i Eddan och
Volsungasagan så mäktigt gripande händelserna omberättas här i en ton, som
mera erinrar om vulgär balladstil än om den fornnordiska dikten med
dess kraftfulla patos. Först i det sjätte häftet (1816) förekommer åter
en dikt, som kan tävla med dem i de båda första häftena, nämligen
Olof Tryggvason. I kraftfullt mejslade verser berättar Geijer här den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
