Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visserligen varit storslagen, men brutal och rå. Palnatokes asalära är
däremot snarast en humanitetsreligion, som med storslagenheten förenar
tolerans, vidsynthet och en hög, ridderlig moral. Dramat skrevs efter
Oehlenschlägers samvaro med Goethe, och det är tydligen dennes
helleniska humanitetsideal, som givit färg åt den nordiska hedendom,
som nu, med Oehlenschläger, framträdde inom litteraturen.
Asareligionen upphörde att vara en barbarisk vidskepelse med blodiga, råa
offer. Den blev i stället en tro, buren av en starkt sedlig
världsåskådning och vars myter innehöllo de högsta religiösa sanningar.
Det moraliska fördärvet stammade däremot från Södern, från
katolicismen. Man kan icke undgå att här igenkänna den tankegång, som
sedan togs upp av det Götiska förbundet, och man erinrar sig den
hederlige Adlerbeths motvilja mot andra förbundsnamn än sådana,
som tillhörde den hedniska fornåldern. I stiftelseurkunden säges också
mycket ärligt ifrån, att göterna icke förr började vansläktas, än när
»de glömde och slutligen föraktade sin fornålders vördnadsvärda gudar
och hjältar». Samma antikatolska stämning som i Palnatoke ligger
bakom Den siste kämpen. Då han från ett fjärran kloster hör klockornas
klang, beslutar den gamle hedningen att skiljas hädan: Ännu dock
leva de gamla gudar, och för den nya läran om vite Krist är kämpen
för åldrig, »vill ej till himlen, till andra gudar och Sanct Peter, som
jag ej känner». Att dö på mjuka bädden vore nesligt, »dit de komma
de svarte män i munkekåpor och med olåt nedlägga kroppen i lågan
mull». I stället störtar sig den gamle från klippan ned i den
skummande forsen: »Säll den, som får vara hos Oden!» Lings Gylfe,
som tryckts 1810, har nog också varit en av Geijers
inspirationskällor. Den åldrige kämpen på klippans spets, belyst av blixtarnas
sken, är ju alldeles en figur i Lings stil, och i den ursprungliga
formen var även Den siste kämpen en revanschdikt. Den slutade:
Därföre, o Oden!
Tag mig till dig,
Till mina bröder
I Walhalla;
Och efter mig,
Mäktige Tor,
Uppväck åt Manhem
Du en hämnare.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
