Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hava känt sig såsom en misslyckad individ, som ej motsvarat familjens
förväntningar. Till detta nederlag sällade sig ett annat. Fadern hade tänkt att
skaffa honom en informatorsplats i ett högförnämt hus, och Rappholt skrev då till
en ungdomsvän, baron Malte Ramel, samt rekommenderade sin skyddsling till
det bästa: »Den högt uppsatte mannens svar blev mig visat. Det innehöll, att
man gjort sig underrättad om mig på annat håll. Denna forskning vid
universitetet hade ej utfallit till min fördel. Jag vore en yngling utan stadga.» Ramels
hemulsman är icke känd, men knappt kan hans omdöme hava baserats på någon
förmodad radikalism hos Geijer. Juntan fanns då ej längre till i Uppsala, och
Höijer hade alldeles nyligen, på hösten 1802, kommit tillbaka till Uppsala; att
Geijer då känt honom, är obevisat och knappt troligt. Möjligen har sagesmannen
blott stött sig därpå, att Geijer icke avlagt några tentamina, utan föredragit att
spela klaver framför att gå på vissa professorers föreläsningar — måhända
berodde det ofördelaktiga omdömet helt enkelt därpå, att den rådfrågade ville
eliminera en kandidat till gagn för en annan, som han själv förordade. I varje fall
grep denna motgång djupt den tjugoårige studenten: »Jag tyckte mig utpekad för
hela världen. Mitt hela väsende kom i uppror för att avskudda den oförtänkta
namnkunnigheten genom förvärvandet av en bättre.»
Sten Sture.
Den utväg, han valde, var onekligen klok. Ett pris i Svenska akademien
var då ännu ett högt trappsteg till ryktbarhet och ära; på den vägen hade
Lehnberg gjort sin karriär, och alldeles samtidigt med Geijer hade Wallin såsom
akademisk prisvinnare skapat sin framgång. Geijer beslöt därför att tävla, fick i
augusti 1803 tag i ett gammalt nummer av Inrikes tidningar för den 24 december
1802 med uppgift på tävlingsämnena för följande år. Bland dessa var även
Riksföreståndaren Sten Sture, och karakteristiskt för akademiens uppfattning av ett
äreminne meddelades, att fakta kunde inhämtas »ur den större rimkrönikan, von
Dalin, Botin, Lagerbring, jämförda med Holberg och andra författare, vilka av
Dalin i brädden citeras, utom vad som kan finnas uti de flera strödda samlingar
av svenska historien.» Det kom således blott an på utbroderandet av fakta, ej
på någon forskning. Biblioteket på Ransäter ägde emellertid ej ens de här
uppräknade arbetena, utan blott ett defekt exemplar av Dalins historia. Med denna
källskrift började Geijer i största hemlighet skriva sitt äreminne, fick det färdigt,
så att det före den 8 oktober kom akademien tillhanda, och i början av december
mottog han till sin glada överraskning underrättelsen om, att hans opus fått stora
priset — att det skett först efter stora betänkligheter och väsentligen tack vare
Leopolds votum, var naturligtvis en hemlighet utanför akademien. Men inom sin
familj hade Geijer nu fått en återupprättelse, som för honom kanske var
värdefullare än själva belöningen: »Jag störtade med det öppna brevet i hand in i mina
föräldrars rum. Deras överraskning var stor och i början stum. Min goda mor
slöt mig till sitt hjärta, mina syskon omfamnade mig. Alla husets vänner
jubilerade. Om min åldrige vän och välgörare (Rappholt) berättade man mig, att
han vid emottagande av underrättelsen tidigt en morgon genast gick in till sina
bröder — gamla ogifta officerare såsom han själv — satte en stol uppå bordet,
sig själv på stolen och med hög röst förkunnade min ära. Min far minns jag
aldrig ha smekat mig. Vårt förhållande till honom, ehuru kärleksfullt, var dock
allt för genomträngt av den djupaste vördnad för att vara förtroligt. Denna dag,
då vi en gång tillfälligtvis möttes, sträckte han ut sin hand och tryckte den emot
mitt bröst. Av alla kärleksbetygelser, liksom alla belöningar, har ingen så rört
mig. Och än i dag kan jag ej tänka därpå utan tårar.» Genom sin seger hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0513.html
