Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallin och den religiösa rörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom 1806 till sin huspredikant, varefter han prästvigdes — utan att hava drivit
några teologiska studier och sedan han examinerats av domkapitlet i Västerås, av
vars medlemmar blott en enda avlagt någon teologisk examen. Det var den
tidens bruk, och hade prästerna en nödtorftig humanistisk bildning, ansågs detta
alldeles tillfyllestgörande. Familjen Hamilton vistades emellertid om vintrarna i
Stockholm, och därigenom kom Wallin in i den vittra krets, om vilken redan
förut talats, vars så att säga mera materielle ledare var grosshandlaren Björck
Svensson, kring vars gästfria bord Wallmark, Valerius, Choræus och andra
akademiska prisvinnare samlades. Den högsta instansen var »Hans Poetiska
Majestät» Leopold, som redan från början tog Wallin om hand och även lyckades att
utplåna de tendenser till förromantik, som den unge skalden hade. Wallin
utvecklade nu en ganska flitig författarverksamhet i rättrogen riktning. 1805 slog
han ett akademiskt rekord. Han mottog då stora priset för lärodikten
Uppfostraren, ett mindre pris för några Horatiusöversättningar och ännu ett dylikt för en
översättning av ett stycke ur Eneiden. 1807 fick han ett mindre pris för en
annan Vergiliusöversättning, 1808 ett dubbelt för sin sång över Gustav den tredje, och
två år senare blev han, blott trettioett år gammal, medlem av akademien. Vid
denna tid betraktades han nästan som Leopolds blivande arvtagare, och Jacob
De la Gardie, som bevistade akademiens sammanträde, då Wallin mottog priset
för Uppfostraren, skrev till sin hustru: »Jag måste säga, att ehuru det ej är
tillåtet, avundas jag Carl Hamilton den lyckan att äga för sina barn en sådan
informator. Give Gud en gång, då vår Gustaf skall ha informator, den måtte bli
lik denne. Ty utom dess vitterhet och talanger sägs han även äga oändligen
mycken modesti och vara mycket tranquil och beskedlig.» Wallin hade således
gjort sig allmänt omtyckt, och på sommaren 1806 hade han efter den då avlidne
Choræus blivit teologie adjunkt vid Karlbergs krigsskola, 1809 blev han där
teologie lektor och kyrkoherde i Solna och samma år teologie doktor. 1810 gjorde
han slutligen ett rikt gifte[1] och invaldes i Svenska akademien samt blev 1812
kyrkoherde i Adolf Fredriks församling i Stockholm. De yttre framgångarna hade
således tätt följt varandra i spåren.
Vi skola nu övergå till Wallins diktning före det romantiska
genombrottet. Under dessa år stod han, som sagt, under Leopolds
tuktan, och denna var på samma gång välvillig och sträng. Då
Wallin 1808 predikat på akademiens högtidsdag, såsom då var brukligt,
lämnade han pliktskyldigast sitt opus till granskning åt de
academici, till vilka han talat. Leopold skrev då till Rosenstein: »Wallin
har i dag varit hos mig och har lämnat mig sin predikan till
genomläsning. Jag nödgas instämma i min Brors, Bloms och Sjöbergs
yttrande därom. Hela predikan eller talet, vad jag skall kalla det, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
