Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallin och den religiösa rörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag är glad, att jag ännu ej kan läsa detta stycke utan innerlig rörelse,
utan att sucka en välsignelse över den fromme skaldens aska.» Ännu
starkare framträder detta drag i Lidners diktning, där vi för första
gången möta en rent bibliskt färgad poesi, i många punkter ett
förebud för Wallins, och t. o. m. den glade Wallenberg kunde, såsom vi
sett, dikta i Psaltarens stil. Med sin överlägsenhet såg Thorild
visserligen ned på den lutherska ortodoxien, men med ännu större
överlägsenhet avfärdade han Voltaires upplysningsfilosofi, och med alla
sina bizarrerier var han snarast en religiös personlighet. Även hos
en så kall natur som Leopold fanns det, såsom vi sett, ett inslag av
religiositet. Han hade börjat såsom lärjunge till Voltaire, och
upplysningsfilosof förblev han under hela sitt liv, men efter den
gustavianska tidens slut utbytte han Voltaire såsom idol mot Pope, och
därmed följde ock en större vördnad för den kristna religionen. Vid
den eftergustavianska tidens början möta vi slutligen en naivt
religiös och kristen skald: Franzén, ehuru han på grund av sin så litet
polemiska karaktär icke blev någon religiös reformator, lika litet som
han åstadkom något litterärt genombrott. Och till sist skola vi
erinra oss den insats, som gjorts genom Tingstadius’
bibelöversättningar.
Romantikens religiositet saknade således ej förberedelser inom
1700-talets litteratur. Vända vi oss till prästerskapet, så var andan inom
detta kanske bättre, än vad man med tanke på den gustavianska
pastoratshandeln kunde förmoda. Naturligtvis bör man ej fästa någon
större vikt vid herdabrev och dylika officiella skrivelser, men en vaken
bibelmissionär, Paterson, som i början av 1800-talet reste kring i
Sverige och där gästade de olika prästhemmen, säger sig därunder
hava träffat många varmt religiösa prästmän. I regeln tyckas dessa
hava varit herrnhutare. Fäster man sig blott vid Gjörwells brev från
samma tid, synes herrnhutismen visserligen hava förtunnats till en
sentimentalitet, som väl var religiöst färgad, men icke nämnvärt skild
från det senare 1700-talets sentimentala deism. På landsbygden var
herrnhutismen dock vida kraftigare och hade där, som Patersons
anteckningar visa, fått en större spridning, än vad man förmodat. Att
detta ej särskilt observerats, torde hava berott därpå, att
herrnhutismen icke ställde sig i någon opposition mot statskyrkan, utan villigt
lät inordna sig i denna. Däremot torde pietismen, efter vad det
förefaller, vid denna tid haft färre anhängare. Några starkare religiösa
rörelser förekommo ej vid sekelskiftet — utom en enda, och det var
den, som inleddes av Henrik Schartau, nog den mest betydande
religiösa personligheten vid århundradets början.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
