Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goticismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
röja, dödar han sig för att på så sätt straffa sin mened. Loge förmår nu systern
att mörda Agne, ty själv är han genom sin ed förhindrad; Skjalf tvekar, men får
en trolldryck, som gör henne vild, och nu utför hon dådet. Loge, som tror, att
hon dragit sig för att mörda Agne, stöter ned henne och flyr på sitt skepp, som
han själv sätter i brand.
Stycket är så till vida intressant, att det visar oss, huru föga Ling förstod de
olika smakriktningar, som just då bröto sig mot varandra. Det »götiska»
besticker sig egentligen blott till ämnesvalet, som för övrigt ej stred mot den
gustavianska estetiken, samt till en mängd mytologiska namn, som visserligen torde
hava betydligt skorrat i Leopolds öron. Däremot äro den inkrånglade handlingen,
upptäckterna och konflikterna alldeles i barocktragediens stil, likaså de förälskade
hjältarne Agne och Alarik. Händelsen tilldrar sig på en enda plats, och tiden
är icke mer än ett dygn — i det väsentliga påminner Agne således snarast om
Crébillon, ehuru visserligen med ett starkt inslag från det slutande 1700-talets
sentimentalitet. I detta barockdrama har Ling emellertid inlagt körer, som han
delat i en »grundkör» och två »sidokörer». Men körens ställning är mycket
svävande. Den första kören sjunges av kämpar; av vilka den andra sjunges, sedan
kämparna gått, framgår ej av texten; den tredje består av en »grundkör» samt
en sidokör av tärnor och en annan av diar; i den andra akten hava vi en
grundkör och två sidokörer, en av Alariks kämpar och en av Eriks. Det hela är
mycket oredigt och dunkelt, och recensenten i Wallmarks Journal anmärkte
alldeles riktigt, att Ling här fullkomligt missförstått körens ställning inom den
grekiska tragedien — denna kände Ling antagligen alls icke till, utan hade fått sina
växlande körer från Oehlenschlägers Baldur hin gode. Recensenten gör också en
annan mycket god anmärkning. Vet författaren — frågar han — »om den
nordiska mytologien vid Agnes tid ägde den konstiga form, som den flera sekler
därefter av isländska skalder erhöll? Det är nog en allmän villfarelse hos oss
att räkna isländska litteraturen för en gammal nationaltillhörighet», och den
isländska skaldemytologien bör i varje fall begagnas med måtta, så att man icke
gör »svenska krior av isländskt skaldskap». Skarpast är hans kritik av
karaktärsteckningen, som han med full rätt finner osammanhängande. Loge har
svurit att ej bära vapen mot sin besegrare och har således goda grunder »att
själv icke blottställa sig för faran att angripa en hjälte, utan uppeggar i det stället
sin syster att på lömskt sätt mörda honom, och sedan hon verkställt denna
nidingsgärning och i sin förvirring icke kan med redighet underrätta honom därom,
visar han äntligen nog mod att mörda — henne». Hur lätt Tegnérs omdöme
förvillades av personliga sympatier och antipatier, visas bäst därav, att han i brev
till Adlerbeth kallade denna recension »det uslaste mischmasch, som någonsin
blivit satt i trycksvärta. Vad som är verkliga fel i arbetet, är ej med ett ord
vidrört, men däremot småsaker utan ringaste betydenhet upptagna och fullständigt
genomhäcklade.»
Stycket är således väsentligen ett pseudoklassiskt drama. Avvikelserna äro
ganska få. Om kören har redan talats. En annan är versen, ty för dialogen
begagnar Ling ej alexandrinen, utan i stället en orimmad fyrfotad jamb, som
Ljunggren visserligen finner »förträfflig och på sina ställen högpoetisk», men som
förefaller mig mycket odramatisk och oftast träaktigt torr. Utan tvivel låg dock
en riktig tanke bakom detta val av versslag. Alexandrinen var det
fransk-klassiska dramats naturliga språk. För en tragedi, som spelade i Sveriges forntid,
var däremot alexandrinen en orimlighet, och här krävdes ett nytt versmått. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
