Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goticismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stå tvenne tidsåldrar mot varandra: den gamla, som överlevat sig
själv, och den nya, som oemotståndligt arbetar sig fram. Men
motsättningen är, som sagt, också psykologisk: mellan Olav
Tryggvasons ljusa, omedelbara livssyn och Hakons grubblande — Aladdin
och Noureddin. Karaktärsteckningen är likaledes romantikens, ytterst
Shaksperes, närmast Schillers. Det finnes i hela dramat inga livlösa
komparser — såsom i det fransk-klassiska dramat — utan alla
gestalterna i dramat hava en utpräglad individualitet. Särskilt
betydande är huvudpersonen, Hakon Jarl. Både skuggor och dagrar falla
rikligt över honom, men trots alla frånstötande drag är han dock en
mäktig kämpagestalt, som imponerar såsom representanten för en
stor tidsålder, som var dömd till undergång. Och till sist: Hakon
Jarl är ett oerhört dramatiskt skådespel, på varje punkt laddat med
handling. Rent tekniskt torde Oehlenschläger här hava gått om sin
läromästare Schiller, och hans språk är lika medryckande som
dennes, klart, poetiskt och mindre retoriskt.
Kort därefter kom han under ett annat inflytande, som ännu mer
avlägsnade honom från Steffens. Från Halle begav han sig nämligen
till Weimar. Schiller hade då nyss dött, men Goethe kom han ganska
nära, och de två stora dikter, som publicerades i Nordiske Digte —
Baldur hin gode och Thors Reise til Jothunheim — hava
tillkommit under intrycken från Goethe. I Weimar hade han särskilt fäst
sig vid Goethes Reineke Fuchs. Ämnet förelåg ju redan i en
gammal medeltidsdikt, och Goethe hade tilltalats av det klassiska, nästan
»homeriska» i berättartonen samt därför skrivit om dikten på
hexameter. Valet av detta versmått var utan tvivel ett missgrepp, tydet
folkliga och naiva kommer därigenom icke fram. Oehlenschläger
hade i detta fall en säkrare smak. Till ämne valde han den kanske
dråpligaste saga, som finnes kvar från Nordens forntid, den av
drastisk komik fyllda Tors resa till Utgårdaloke, och såsom versmått
använde han den medeltidstyska Hildebrandsstrofen:
Saa melder en gammel Sanger,
Hvad nu I höre faaer:
Et Land er nævnt Trudvanger,
Deri en Hofgaard staaer;
Dets Lofte paa Piller ruge,
Af Sale er Huset fuld:
Fem Hundred fyrgetiuge
Og vel beklædt med Guld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
