Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyckes han ända till kort före sin död hava skött utan anmärkning,
även om han av hälsoskäl nödgades att ofta taga sig tjänstledighet,
och hans ekonomi företer ingen likhet med Lidners; vid sin död hade
han inga andra skulder än för hyra och spisning — tillsammans 43
riksdaler. Som karaktär var ju Lidner fullkomligt hållningslös.
Stagnelius däremot var en sällsport stolt natur. Få ha så litet som han
sökt publikens gunst, och han lade aldrig an på att träffa dess smak
och skörda dess bifall. Han skrev för sig själv, och de skrifter, han
utgav, voro mycket få i förhållande till dem, han författat. Något
beskydd sökte han aldrig, och han rent av undvek allt litterärt
umgänge. Han skickade aldrig in något bidrag vare sig till Wallmarks
Journal eller till Poetisk kalender, och det finnes icke ett enda brev
från honom till Tegnér, Wallin, Leopold, Franzén, Geijer eller
Atterbom. För deras omdöme tyckes han hava varit likgiltig och blott
levat i sin egen fantasivärld.
Hans ställning till samtidens litterära riktning var dock fullkomligt
klar. Han var nyromantiker, och för så vitt dragningen åt mystik
samt fantasilivets rikedom och originalitet kunna anses vara det
kännetecknande för denna riktning, var han t. o. m. en mera genomförd
nyromantiker än Atterbom själv. Så uppfattades han ock av samtiden.
Huru Svenska akademien och Stockholms-Posten bedömde honom hava
vi sett. Likaså hava vi sett, att han av Tegnér utdömdes såsom
fosforist, under det att han av den nya skolan genast uppskattades;
den, som efter hans död samlade och utgav hans skrifter, var
Hammarsköld, och Atterbom egnade honom en klassiskt vacker minnesruna.
Själv hade han redan i elegien 1815 angivit sin anslutning till den
nya romantiska poesien, hos Tegnér och Geijer senterade han
egentligen blott romantiken, och av den götiska rörelsen upptog han samma
element som Atterbom. Uppslag både till sin diktning och sin
spekulation hade han, såsom förut påpekats, fått från den nya skolan,
och liksom fosforisterna var även han bergtagen av den schellingska
filosofien. Liksom nyromantikerna älskade han redan i sin tidigaste
produktion de sydromanska versformerna, skrev canzoner, sonetter
och ottave rime, likaså antika metra, som han behandlade med vida
större talang än de övriga nyromantikerna, liksom de lade han an på
ordens musikaliska välklang — utan att dock såsom Atterbom i sina
ungdomsdikter för ordmusiken förglömma logiken — hans ordskatt
är den nyromantiska: kristallkällor, jaspisbäckar, näktergalstoner o. s. v.,
och hans färggivning är t. o. m. starkare än Atterboms.
Det är särskilt Cederblad och Nilsson, som i sina ypperliga
Stagneliusundersökningar med skärpa framhållit just detta nyromantiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
