Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förfäktats av nyromantikerna, i Tyskland av Schlegel, i Sverige av
Atterbom: »Det gives blott tvenne slag av poesi: den klassiska och
den romantiska. Bägge skiljas dock endast genom sin riktning från
varandra. Den förra nedstiger ur en översinnlig värld för att i tidernas
och tingens flod spegla sin fägring; hon metamorfiserar det inre i det
yttre, det ideella i det reella. Med den senare åter äger ett motsatt
förhållande rum. Den klassiska skaldekonsten är en i vårens dalar
från himlen nedsvävande Venus, den romantiska däremot en från
blodbefläckade ängder till himlen återvändande Astrea. Bägge äga
emellertid lika anspråk på vår beundran; bägge äro de sköna, var
på sitt sätt, och tillhöra ett gemensamt fädernesland. Att vilja
avgöra den enas företräde framför den andra, vore dåraktigt; de äro
skaldekonstens poler... Sorgespelet Bacchanterna är de grekiska
mönstren efterbildat och har, med undantag av de genom ämnet
nödvändiga modifikationerna, iklätt sig deras form. Denna form är den
romantiska tragediens helt och hållet motsatt, ungefär som det
enklaste maskineri det mest invecklade.»
Stagnelius har här således velat skriva en tragedi i grekisk stil, och
obestridligen gör den detta intryck. Den har den antika tragediens
klara enkelhet, också dess rena, humana, religiöst färgade
världsåskådning. Den iakttager de tre enheterna, och den avslutande handlingen
— mordet på Orfeus — berättas blott av »budbäraren».
Visserligen använder Stagnelius här icke kören på samma antiktrogna sätt
som i Sigurd Ring; den befinner sig icke under dramats hela lopp
på scenen, den deltager i handlingen och uppbär icke dramats lyrik
på samma sätt som i Sigurd Ring och Wisbur. Men i det hela gör
Bacchanterna genom den antika stämning, som vilar över dramat,
ett vida mera helleniskt intryck än de äldre tragedierna. Och dock
är Bacchanterna på samma gång ett genomromantiskt drama.
En av huvudtankarna är densamma, som han utvecklat i de förut
citerade teserna om gnosticismen: teorien om en uruppenbarelse,
vilken såsom en tradition fortlevat inom hemliga ordnar och även
dunkelt glimmar fram i folkreligionerna. Redan förut, i det 1820
nedskrivna dramatiska fragmentet Svegder, hade han varit inne på denna
tankegång och sökt att omtolka Svegdermyten till esoterisk kristendom
— detta i anslutning till Atterboms och Geijers spekulationer, framför
allt till Atterboms. Nu gjorde han detta försök med den grekiska
mytologien. I dramat är nämligen Orfeus bärare av denna
uruppenbarelse. Ehuru han levat före både de eleusinska mysterierna och
kristendomen, förkunnar han likväl samma lära, som låg bakom de
förra och som är det väsentliga i den senare, den esoteriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
