Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inrättad gudstjänst. I judendomens urkunder glimmar aftonrodnan av
vishetens sköna dag. Lik aftonrodnan i Nordens sommarnätter
glimmade hon ännu, när med kristendomen en ny morgonrodnad uppgick.
Solen lyser, men det vekliga släktet uthärdar ej dess sken. Därför
har försynen betäckt henne med dimmor och moln. Vi hava dag,
men se ej det eldklot, från vilket han utgår.» Sedan han därefter
framlagt sin egen, ytterst fantastiska världsteori, fortsätter han: »Dessa
satser utgöra kristendomens esoteriska sida, vilken bland alla dess
urkunder i aposteln Johannes’ skrifter klarast genomskimrar sitt täckelse.
Gnosticismens exoteriska läror, även sådana de av dess fiender blivit
framställda, harmoniera bättre än något annat teologiskt system med
denna esoteriska sida, varav synes, att samma gnosticism varit
delaktig av den ursprungliga i hemliga ordenssällskap fortplantade
traditionen, således öst ur själva källorna.» Det nya hos Stagnelius är,
att han ser denna urreligion renast återspeglad i gnosticismen och
sabeismen, på vilka han icke gör någon skillnad. Hans
uppmärksamhet hade riktats åt detta håll dels genom en recension av
Hammarsköld i Swensk Literatur-Tidning 1815, dels genom Matthias
Norbergs edition av Codex Nasareus (Adamsboken) 1815—1816. En
antydan om den betydelse, han själv tillmätte Adamsboken, har man
däri, att han dedicerade Liljor i Saron till Norberg. Men efter Bööks
undersökning är man likväl numera ense om, att Adamsboken för
Stagnelius’ diktning betytt jämförelsevis litet. Stagnelius’ höga
uppskattning av detta arbete har mera varit — för att begagna Bööks
ord — en »förhandsförtjusning», beroende på de förväntningar, man
tämligen allmänt hade, att detta arbete skulle avslöja den orientaliska
filosofiens hemligheter. Mera har därför — såsom Cederblad visat —
Hammarskölds 1815 skrivna recension av ett tyskt kyrkohistoriskt
arbete verkat på Stagnelius’ fantasi. I denna recension redogör han
bl. a. för de kätterska rörelserna inom den fornkristna kyrkan. Några
av dessa grundade sig på »en uråldrig orientalisk filosofi, vilken
under benämning av Gnosis sammansmälte småningom med
kristendomen och bildade vad man kallar gnosticism». Denna framträdde i
olika former, allt efter som anhängarna anslöto sig till parsismen eller
till platonismen; i grunden hade de dock samma åskådning. De mest
betydande voro Basilides, Valentinus och Manes. Enligt den förre
var ursprungligen den oavlade och ofödde Abrasax (Fadern). »Från
denne Fader emanerade först, i det ögonblick han beslöt att icke vara
ensam, hans son Nous (Intelligensen), från vilken ho Logos
(omdömesförmågan) utgick.» Från denna åter utgingo andra emanationer, »äoner»,
ända ned till änglarna, som bebodde den tredje himlen. »Det understa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
