Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bakom denna diktsamling ligger en originell teosofisk
världsåskådning, som på ett överlägset sätt analyserats av Böök, Albert Nilsson
och Cederblad. Denna världsåskådning, som Stagnelius tyckes hava
utbildat under Kalmaruppehållet 1819 och väl till någon del under
tiden närmast förut, bottnar i hans egen naturell, och frön till den
kunna spåras redan i hans tidigaste dikter. Han prisar — skriver
Nilsson om dessa — »den erotiska njutningen i verser, lika varmt
sensuella som Kellgrens Sinnenas förening, och bekänner sig i andra
till en mörk, asketisk munkmoral, för vilken sinnligheten och det
jordiska är av ondo. Den unge Stagnelius är på samma gång en
levnadsglad epikuré och en världsföraktande asket. Av naturen synes
han ha ägt ett överkänsligt nervsystem, som reagerat med våldsamhet
för intrycken, och häri är måhända att söka förklaringen till att han
nyckfullt slungas mellan till övermått gående livsberusning och
livsförnekelse.» Dessa i hans eget själsliv liggande tendenser
utvecklades sedermera genom de olika filosofiska åskådningar, med vilka
han råkade i beröring. Av dessa var, såsom vi sett, platonismen
äldst, och redan i hans tidigare diktning möta vi en kamp mellan
den himmelska och den jordiska Eros. Men ehuru starkt gripen av
platonismens Eroslära, synes han för övrigt under dessa år icke hava
varit särskilt intresserad av de filosofiska frågorna. Först då han
avslutat sina stora antikiserande dikter, trängde sig dessa problem på
honom, och såsom Cederblad visat, fick han uppslagen till den teosofi,
som han nu utbildade, från avhandlingar och recensioner i de
svenska romantiska tidskrifterna. Hans platonism utgick, såsom Nilsson
visat, från Schelling, vars Sämtliche Werke kort förut på tyska
utgivits i Uppsala och vars filosofi behärskade hela tiden. Såsom
Cederblad framhållit stämmer likväl Stagnelius lika mycket överens med
den uppfattning av Schellings lära, som 1817 utvecklats av den trogne
Schellingslärjungen Atterbom i den då mycket uppmärksammade
striden om den schellingska filosofien, och i varje fall börjar Stagnelius’
teosofiska spekulation först efter det, att Atterbom framlagt Schellings
tankar. Det har därför med all sannolikhet varit han, som förmedlat
beröringen mellan Schelling och Stagnelius, vilken före 1817 icke varit
djupare intresserad av de filosofiska problemen. En fråga, som
sysselsatte Schelling, var problemet om den ändliga tillvarons uppkomst ur
det absoluta. Det kan icke hava skett genom någon emanation ur det
absoluta, ty detta kan blott producera absoluta väsen, ej heller genom
någon skapelseakt i vulgär mening, utan genom idéernas avfall, vilket
möjliggjordes genom deras frihet. Genom detta avfall sjönk
människosjälen ned i det sinnliga, och först genom bortdöendet från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
