- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 5. Romantiken /
273

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

av dem, i vilken Stagnelius »lyckats gripa något av den stora stilen
hos de grekiska förebilderna. Temat i denna körsång är ett av de
centrala hos tragöderna, men det har hos Stagnelius icke karaktären
av frostig antikimitation. Det är fullt av stor och stark stämning»:

        Väl mig, att till storhet och ära
        Jag icke av ödet blev danad.
        Fast glömd jag har levat, måhända,
Måhända likväl, att begråten jag dör.
        Tungt är det en krona att bära.
        Bland törnen han sorgligt är banad,
        Med avgrunden skall han sig ända,
Den väg, som till makten och högheten för.
        Ty avundsjukt gudarnas öga
        Betraktar det stora, det höga.
        De kuva den segrande drotten,
        De störta de tornade slotten,
Med väldiga armar, i bråddjupet ner.
        Och klipporna bäva vid skallet,
        Och jorden sig fröjdar åt fallet,
        Och folken i avlägsna länder
        Högt jubla med klappande händer.
Och dvärgen den krossade jätten beler.


Liksom i Sigurd Ring vållar tidens enhet ej författaren någon
olägenhet; allt tilldrar sig på några timmar, utan att detta förefaller
onaturligt. Rummets enhet har Stagnelius haft svårare att iakttaga.
Hans manuskript är förlorat, och scenanvisningarna härröra möjligen
från Hammarsköld; dessa äro likväl i det pseudoklassiska dramats
stil: en öppen plats med kungaborgen i fonden och ett tempel vid
sidan; att sierskan Huld begivit sig dit från sin grotta i skogen,
förefaller besynnerligt. Handlingen — för att komma till den tredje
enheten — är livligare än i Sigurd Ring. Ämnet är lånat från
Ynglingasagan. Enligt denna hade Wisbur gift sig med Audi den rikes
dotter och med henne fått två söner, Gisl och Ondur. Sedan hade
han övergivit henne och äktat en annan, vilken erhållit den gyllene
kedja, som hans första gemål fått i brudgåva. Då Wisbur vägrade
att till sönerna återlämna denna, brände de honom inne. Förut hade
de vänt sig till trollkvinnan Huld, som efter deras önskan så sejdat,
att ättvig ständigt skulle följa i ynglingaätten. Från sagan avviker
Stagnelius i så måtto, att han kallar de båda i sagan namnlösa
drottningarna Öda och Hildur samt låter den förra vara dotter till Roe,
en svensk hövding. Wisbur blir heller icke innebränd, utan faller för
Gisslers svärd, och Huld är icke en trollpacka utan en sierska.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free