Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inkrånglad handling med ständiga överraskningar, alldeles som hos
Crébillon, och även i Agne är handlingen mycket oöverskådlig. Sigurd
Ring däremot erinrar i sin enkla klarhet vida mera om en grekisk
tragedi än om Schillers efterbildning i Die Braut von Messina.
Snarare kan man säga, att stycket är för enkelt i handlingen. Men så
är även den äldsta grekiska tragedien. Denna var snarast en stor,
av några dialoger avbruten körsång; den obetydliga handlingen
berättas av en budbärare. Sigurd Ring är byggd på samma sätt, och
de viktigaste tilldragelserna i dramat berättas, såsom hos Aiskhylos
och Sophokles, av budbäraren. Genom denna anslutning till grekerna
kan Stagnelius utan svårighet underordna sig kravet på tidens och
rummets enhet, under det att Leopold däremot ständigt pinas inom
denna tvångströja. Vidare har Sigurd Ring en nordisk lokalfärg,
som alldeles saknas i Oden, vilken just genom denna brist på vår
tid gör ett snarast parodiskt intryck. Denna nordiska lokalton
återfinnes visserligen också i Agne, men verkar där ansträngt arkeologisk,
under det att den i Sigurd Ring förefaller naturlig. Visserligen kan
vår tid med vår ökade kännedom om forntiden här hava åtskilligt att
anmärka, men i detta fall står Sigurd Ring knappt tillbaka för Frithiofs
saga. Det är sant, att karaktärsteckningen ej är vidare utförd, men
den är betydligt klarare och enklare än både i Oden och Agne, och
Stagnelius’ förebild, det grekiska dramat, hade ej heller några
karaktärer, som rikare nyanserats. I huvudpersonen, som givit stycket sitt
namn, igenkänna vi de grekiska tragediernas »tyrann», en mäktig
hjältegestalt, vilken liksom Agamemnon och Kreon lider av »hybris»,
övermod, och såsom de straffas av det hämnande ödet. Syskonparet
Alf och Hilma är ej heller vidare skarpt individualiserat, men de
hava dock ett inslag av romantik, som skiljer dem från den grekiska
tragediens mera marmorkalla gestalter. Alf är icke blott den tappre
krigaren, som, hellre än att begå en låghet, utan att blinka går döden
till mötes; han är ock något av en grubblare av Stagnelius’ eget
kynne, och jag har nyss gjort ett citat av ett av hans yttranden,
vilket har en nästan Shakspereisk klang. Systern är heller icke
enbart den trogna nordiska kvinnan, som väljer döden framför ett
trohetsbrott mot den älskade. Då hon skall tömma giftbägaren,
överfalles hon av en tvekan, som erinrar om ett av de skönaste partierna
i Kleists Der Prinz von Homburg. En känsla av livets skönhet och
dödens hemskhet hade för ett ögonblick gripit henne:
En hastig yrsel mig betog. Jag tänkte,
Hur grymt det var att, sänkt i gravens djup,
Ej längre skåda stjärnorna och solen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
