Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det, som grep Stagnelius i denna myt, var två saker. Den var
en av de ytterst få nordiska, som hade en erotisk innebörd. Den
Oden, som har ett kärleksäventyr med Gunlög, erinrar ju slående
om Jupiter, vars många galanterier med så stor sympati besjungits
av Ovidius, och förmodligen var det från början meningen, att
diktens höjdpunkt skulle utgöras av en malning av brudnattens
kärlekslycka; detta parti finnes emellertid kvar blott i ett fragment, vilket i
färgtonen alldeles påminner om Ovidius. Men myten hade också en
annan innebörd: den handlade om skaldekonstens uppkomst, således
om det, som för romantiken var det väsentliga i livet, och detta grep
Stagnelius nästan lika mycket som erotiken. Gunlög — skriver han
i den nyss omtalade lyriska dikten — »av din hand mig diktens
gyllne harpa räcktes». I den episka dikten har skaldekonsten två
representanter: Kunser och den av Stagnelius tilldiktade Hjalmar.
Bakom den förre — den åldrige skalden — ligga utan tvivel Geijers
i Iduna 1811 publicerade dikter Den siste skalden och Den siste
kämpen, vilka å sin sida återgå till en av förromantikens mest
populära diktgestalter: Grays Bard. Men denna gestalt passar icke in i
Gunlögdikten. Grays och Geijers skald hade — såsom Böök påpekat
— verkat så mäktigt, därför att hans kämpalika gestalt stått såsom
den siste representanten för en döende hjältetid. Kunser, som levde
vid sagoålderns början, kan däremot icke giva detta intryck. Vidare
hade handlingen för den götiske skalden varit huvudsaken; han hade
eggat till kamp och stordåd, och allt grubbel, allt svärmeri hade för
honom tett sig såsom omanlig vekhet. Kunser däremot har trots
sina stridssånger icke handlingsmänniskornas patos. Och viktigast av
allt: han hyser icke den äkta götiske skaldens förakt för njutningen,
utan denna är för honom — liksom för Stagnelius under denna tid
— en med äran likvärdig faktor i livet. Detta drag kommer ännu
starkare fram i den andra, av Stagnelius nyskapade och i sagan
inlagda skaldegestalten. Hjalmar är en ung krigare, som av en slump
kommer att dricka av gudamjödet, och då öppnar sig för honom »en
nyfödd värld», liknande den, som Kellgren skildrat i Den nya
skapelsen. Så kommer konflikten. En av Fröjas tärnor, den fagra Lofne,
uppenbarar sig för honom och ber honom »att gyllne harpan som en
skänk mig lämna». Han tvekar knappast, slår sin arm »om tärnans
runda liljehals och kysste rosor på den vita barmen», lovar att för
»en säll minut» skänka henne det strängaspel, som han skattat så
högt:
Som bröllopsfacklor nattens stjärnor lyste,
Och frusna marken dem till läger blev.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
