Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsala-romantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Går-an-dramat (1851). Det blev hans sista inlägg. Ty nu hade den gamle
fosforisten tröttnat vid sitt långa publicistiska dagsverke, och året därpå, 1852, slutade
han sina dagar.
Såsom kritiker — vare sig det gällde skönlitteraturen eller
politiken — var Palmblad nog nyromantikernas bäste kämpe. Hans stil
var klarare och mera populär än Atterboms, vilken lätt förirrade sig
i de schellingianska rymderna, och han låg betydligt över
Hammarsköld, som var en dålig stilist och dessutom — trots sitt personligen
fredliga lynne — ensidig och dogmatisk samt ganska ofta rent
pöbelaktig i sin polemik. Palmblad var betydligt mera bred och
förstående, kunde t. ex. sentera älskvärdheten i Leopolds poetiska
berättelser och kvickheten i hans satir, för vilka Hammarsköld var
oförstående. Palmblads kritik var därför mera rättvis, till formen mera
urban, när han behandlade litterära frågor, och därjämte hade han
ett verkligt gott lynne och en ovanligt tjock hud. De hugg,
motståndarna gåvo honom, bekommo honom mycket litet, han jämrade
sig aldrig, utan gav i stället lika gott igen utan att förlora humöret.
Sina idéer var han orubbligt trogen. Då han började sin kampanj,
var han blott en tjugotvå års yngling, som hade både Svenska
akademien och Uppsala konsistorium mot sig, men det gick icke att få
honom på knä. Som gammal stod han också i opposition, då mot
hela den liberala pressen, men de okvädinsord, som haglade kring
honom, hade lika liten effekt. Trots sin bonhomie och sin praktiska
syn på världen var han därför i grund och botten en lika
oförbrännelig idealist som den poetiske Atterbom. Och lika trofast var han
i sin vänskap.
Hans inlägg i den nyromantiska kampen voro, som sagt,
huvudsakligen såsom förläggare och såsom kritiker. Men även på andra
områden har hans verksamhet efterlämnat spår. Av den antika
poesien — skriver han i sin självbiografi — »kände man den grekiska
nästan endast genom tradition eller fransyska översättningar och
gjorde sig om denna litteratur stundom märkvärdigt sällsamma
föreställningar». Detta är riktigt. Överallt i Europa stod det grekiska
språkstudiet under 1700-talet lågt, och i Sverige var den grekiska
filologien närmast en tjänarinna åt teologien; professorn i ämnet
sysselsatte sig mest med den nytestamentliga grekiskan. Professurens
innehavare, då Palmblad blev student, var Christopher Dahl, som
allmänt skildras såsom en synnerligen fin personlighet. Men han var
egentligen latinsk stilist och teolog — han var teologie doktor, prost,
ledamot i bibelkommissionen, psalmförfattare m. m. Han gav väl ut
åtskilliga disputationer rörande grekiska profanförfattare, men den enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
