Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholmsromantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordnade; han har ingen säker och grundlig smak.» Dahlgren togs nu om hand
av fosforisterna och blev medarbetare såväl i Phosphoros som i Poetisk kalender.
I Phosphoros, som kort därefter upphörde, fick han in Solens dröm, i Poetisk
kalender för 1813 Sköldmön i Sunnanskog och Kämpen i Nordanskog, i den för
1814 Fiskaren, Den helande kyssen samt Jägaren och hinden, i 1815 års kalender
Morgon och afton samt Konungsbarnet, i 1817 års Rosen och Liljan, Herden och
herdinnan samt Portraittet, i 1818 års Vattnets krus och Önskan och i 1819 års[1]
ej mindre än fem poem. Rent tekniskt sett visa dessa dikter ett avgjort
framåtskridande, ehuru den natursymbolik, som ligger bakom de flesta, är tämligen
dunkel. Versifikationen blir ledigare och mjukare, ordvalet vackrare, men å den
andra sidan kan det ej nekas, att han i dessa dikter blott är en imitator. Palmblad
observerade det: »Jag har goda tankar om honom. Likväl har han i sina sista
poemer börjat skräckligt imitera Atterbom och Elgström». I sin samvetsgranna
avhandling om Dahlgren har Fredlund framdragit även andra förebilder, Geijer,
Ling och de då så populära balladerna. Men denna stil låg alls ej för
Dahlgrens temperament. I metafysiken var han aldrig inne, och hans lärda barlast
var mycket lätt. I stället få vi fram honom själv i hans brev från denna tid. I
ett (från 1813) skriver han: »I dag är hela Uppland häromkring i rörelse, ty
ingen mindre än landshövdingen kommer. Torparna köra in svin och boskap,
att ej de må möta Hans Nåd och säga något försmädligt åt honom; och
herrskaperna reda till stora kalaser och bjudningar. Betjänter kuska med biljetter,
stalldrängar slåss. Jag ger fan i alltihop. Om hela världen ramlade, skulle jag
åtminstone söka stå på knäna.» Detta är Dahlgren. Det är det goda lynnet,
den hastiga observationen, den burschikosa, respektlösa och satiriska uppfattningen.
I hans diktning dröjde det, innan detta temperament kom fram.
Men det kom. Hans sista bidrag till Poetisk kalender inskickades
1818, och följande år skrev han i ett brev: »Tänk bara allvarsamt
på Atterboms poesier. Långt ifrån att fördöma börjar det dock för
mitt inre uppklarna, att han ej anslagit den rätta strängen, i så måtto
att antingen är det Nachklang eller ock väl något eget, men ofta
förkonstlat — med ett ord: det andas ej svenska jorden. Det är
mycket möjligt, att jag har orätt, men detta börjar nu bli min
fullkomliga övertygelse. Det är inte naturen, det är den store
konstnären, som framträder — jag börjar också själv se min ståndpunkt
och har funnit, att jag är minst hemma, där jag borde vara det: i
mitt land. Jag menar med svensk poesi icke Lingens uppstapling av
asagudar eller som i hans episka poesier ett jäktande efter svenska
naturbilder och liknelser... Med svensk poesi menar jag något, som
utandas vår nations känslor (i lyrik) eller seder, bruk, mod, mannakraft
(i epik, dramatik) eller i idyllen såsom Bellman. Annars blir det en
lärd poesi, som de lärde blott förstå; det griper ej det hela med sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
