Illustrerad svensk litteraturhistoria / 5. Romantiken / 148 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholmsromantikerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

obetydligt, hade från början snarast motvilja mot dem och var en tid
nästan deras fiende. Som vi från det föregående minnas, hade han
1808 blivit auditör vid Skaraborgs regemente och börjat ett
rummelliv, som på det livligaste upprört den idealistiske Hammarsköld.
Likväl skickade han in åtskilliga
satiriska bidrag till Polyfem, och även i
Phosphoros intogs en dikt av honom.
På hösten 1811, då han kommit på
besök till Stockholm, for han upp till
Uppsala för att personligen lära känna
fosforisterna, men nära dem kom han
aldrig. »Atterbom — skrev han till
Hammarsköld — är visserligen ganska
sluten inom sig, men mot aftonen
andra dagen blev han mera förtrolig
— en viss magisterton vidlåder likväl
honom. Även som människa är han
älskvärd, och jag är färdig önska, att
hans egna ton icke måtte bortslipas
av umgänget med den fadda så
kallade beau monde... Min
besynnerliga fördom mot Palmblad försvann
alldeles vid min bekantskap, och jag tror dig hava rätt i dina
yttranden om honom.» Ingelgren slog mest an på honom. Då han av
Hammarsköld begärde få veta, vad intryck han gjort på fosforisterna,
svarade denne undvikande: »Palmblad är synnerligen nöjd med din
bekantskap, men Atterbom har förstått dig mindre.»

Clas Livijn. Litografi av Ludvig Fehr.

1813 bröt Livijn upp med Skaraborgs regemente till krigsskådeplatsen i
Tyskland och var sedan med även om det norska fälttåget. Efter detta fick han först
ett års tjänstledighet, som sedan ytterligare förlängdes, samt befordrades 1818 till
krigsjustitiarie för lantarméns ärenden i krigshovrätten. 1815 flyttade han till
Stockholm, där han först tog in hos Hammarsköld. Men den gamla vänskapen
dem emellan fick snart en allt kyligare och kyligare temperatur, och Livijn sökte
sig i stället andra vänner, Askelöf, Dahlgren och sådana, som mera än
arbetsmyran Hammarsköld hade sinne för det glada Stockholmslivet. Såsom författare
uppträdde han nu mest i ordenssällskap såsom Gröna rutan, Par bricole m. fl.,
och med fosforisterna i Uppsala hade han ingen beröring. Samma uppblåsthet
— skrev han 1817 till Askelöf — »samma begär att härska inom tankens
republik, som förr gjorde akademisterna så föraktlige och förhatlige, karakteriserar
även dem». Ännu skarpare yttrar han sig om Geijer. För sin bok om Thorild
borde denne »ställas vid stupone dels för det han understått sig att med en
trångbröstighet utan like stympa, omskriva och snöpa Thorild och dels ock för det
han i sin avhandling om Thorild ådagalagt en gränslös egenkärlek och högfärd».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>