Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Geijers recension.
Med ingången av 1838 började Geijer utgivandet av
Litteratur-Bladet, och redan februarihäftet innehöll en anmälan av Atterboms
Dikter. Recensionen är mästerligt skriven och av en alldeles annan
art än den gamla skolans och de liberala tidningarnas. Karakteristiken
av den äldre svenska vitterheten är ypperlig, även av nyromantiken:
»Till sina anor var denna skola historisk och kritisk, till sitt lynne
fantastisk, och både för sin lärdom och fantasi sökte den näring i
alla åldrar och tider. I det hela var det en poesiens flykt ur det
närvarande till det förflutna, från det verkliga till det ideala, helst
sådant detta i forna former förverkligat sig självt. I kritiskt avseende
har denna skola lämnat rika, evärdliga frukter. Den har först
egentligen tagit poesiens hela gebit i besittning, den har först rätt urskilt
och karakteriserat dess stora arter, den har, genom jämförelsen, även
låtit den klassiska ålderdomen framstå i nytt egendomligt,
ungdomsfriskt behag, den har i själva verket bekräftat den förr omförmälta
poetiska tron: att poesien springer djupt ur människans egen natur
och går i mångfaldiga former genom världen». Det Geijer ansåg
sig böra anmärka mot romantiken, var dess brist på verklighetssinne.
Han klandrade, att den snarare »lånat hus än ägt något, att den
ingenstädes är rätt hemmastadd mer än i sin längtan och att den, i stället
att rent av försänka sig i stora saker (det finnes sådana, med vilka
det lönar mödan) och i ett sådant bad avtvå sin själviskhet, klemar
med sin egen ytterst tillspetsade subjektivitet». I Frankrike — så
slutar han denna allmänna karakteristik — har romantiken förbundit sig
med »den politiska oron», och detta varslar dess upplösning. »Varje
sådan träffar och dömer likväl blott det förgängliga i ett stort
strävande. Något evärdligt går ut ur prövningen.»
Det är — fortsätter Geijer — »den nyromantiska poesiens förnämsta
representant i Sverige, som i de här anmälda tvenne band begynt
utgiva sina Samlade dikter... Recensenten minnes ännu, med vilken
livlig glädje han hälsade den unge skaldens första dikter i Phosphoros och
all den samtalsstrid, han för och om dem förde: Prologen, Gullåldern,
Erotikon, vilka man här åter träffar, med vårdande hand återgivna.
Han kan ännu ej förstå, huru man här blott kunde se bombast och
tysk härmning. För honom var det en stråle ur diktens egen källa...
I denna skära, oskuldsfulla himmelsvärld, vars morgonrodnad är ljuset
i alla skaldens bästa dikter, äro Atterboms fantasi och känsla verkligen
hemma. Det är hans poetiska beröm; det skall bli hans evärdliga
minne. Han står däri, så vitt jag kan döma, till och med över de
större mästarne av hela den skola, till vilken han hör. En annan
därmed sammanhängande förtjänst är den klarhet och det djup, varmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0176.html
