Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrev recensionen i Stockholms-Posten och hade i Lycksalighetens ö icke funnit
»något enda drag av egentligt snille, ingen tanke, som genom sin nyhet, sin
enkelhet och sanning överraskat».
1827 kom den andra delen ut. Ej heller denna tyckes man hava förstått,
och något större uppseende väckte den knappast. Likväl torde just denna andra
del hava varit den kanske främsta orsaken till Atterboms växande impopularitet.
Han hade här vågat smäda den heliga republiken. För den liberalism, som på
1830-talet blev tongivande, var detta ett crimen læsæ majestatis, och Atterbom
blev Aftonbladets egentlige strykgosse. Börje Norling har ur denna synpunkt
gjort ett florilegium ur tidningen, vilket är ganska belysande. Vittra skolor
hava till rang av snille upphöjt mången medelmåtta, »och vi anse herr Atterbom
höra till denna klass». Han besatt väl en viss teknisk färdighet, men »att det
icke var naturlig drift, som bröt sig väg och oemotståndligt drev honom att
sjunga, visar sig bäst i språkets förfärliga tröghet; hos den av naturen själv framåt
drivne skalden är språket musik..... Det fordras icke mycken läsning i hans
skrifter för att finna, att hans skaldskap är frukten av ett bemödande att
hopstapla besynnerligheter, disparata ord och begrepp, vilkas sammangyttringar skola
gälla för poetiska skönheter.» För det liberala Sverige hade Atterbom således
blivit det svarta fåret och hans Lycksalighetens ö dum och obegriplig. Även
mot det akademiska Sverige, som nu blivit konservativt, hade Atterbom mer än
någon annan försyndat sig, och i bägge lägren stod han således så illa som
möjligt till boks, tack vare den liberala pressens smädelser dock mindre illa hos
högern än hos vänstern. Leopold var ju död, man började känna sig böjd att
förlåta angreppen mot »den blinde siaren», och 1839 öppnades slutligen Svenska
akademiens portar för Atterbom. Men populär inom denna krets blev han aldrig,
och hos den stora allmänheten stego härigenom knappast hans aktier, ty
akademien hade icke längre det anseende, den på Gustav III:s tid haft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
