Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
även om detta skulle verkställas i den högsta estetiska formen.
Astolf borde levat för Gud och samhället.»
Sagospelet blev därför i viss mån ett inlägg mot den nyromantiska
världsåskådningen och dess ensidiga esteticism, en poesiens egen
tragedi. Men det var på samma gång ett försvar för nyromantikens
oändlighetsträngtan, och ett ädlare uttryck har denna icke fått än i
denna härliga, tyvärr så föga lästa dikt.
Egendomligt nog var det blott få, som förstodo och uppfattade denna
underbara diktskapelse, den svenska litteraturens måhända mest poesifyllda, nästan
ingen mer än Geijer. Då första delen lästes upp hos Malla Silfverstolpe, utropade
han ofta under läsningen: »Charmant! Se det kallar jag poesi!» Tegnér förstod
den tydligen icke, senterade visserligen enskilda partier, men ej det hela. Då
det på hösten 1824 var frågan om det Lundbladska priset (som gavs för det
bästa under året utgivna arbetet), skrev han till Hagberg: »Lycksalighetens ö av
Atterbom är av vad jag känner utan jämförelse det bästa. Som poem och helt
är det en vidlyftig bagatell, men de lyriska partierna äro dock ofta mästerliga.
Jag är emellertid långt ifrån att vilja tillstyrka något slags akademiskt pris för
en man, som står i sådant förhållande som Atterbom till akademien i allmänhet
och flera av dess utmärktaste ledamöter isynnerhet.» Det var även akademiens
mening, och priset tilldelades i stället generalkonsul Johan Fredrik af Lundblad.[1]
Det skedde på Tegnérs förslag, och han tillade: »Jag vet på fullt allvar ej
något bättre råd att ge i dessa missväxttider[2], då jorden bär allt och
vitterheten intet.» Att Leopold skulle yttra sig så ringaktande som möjligt om
Atterboms sagodrama, var ju ej att undra på, ty till poesiens drömland hade han själv
aldrig förirrat sig. I brev till sin gode vän Nordvall skrev han: »Franzén har nästan
i en andedräkt utblåst ifrån sig tvenne långa poemer: Mötet vid Omberg och
ett annat, kallat Julie de S:t Julien, bägge två rika på poetisk förtjänst. Men
sådana guldbitar äro sällsynta bland soporna. Däremot hava vi Lycksalighetens ö,
Babels torn, Bref från Danviken med andra dylika till otalighet, alla merendels
högeligen berömda, dels av auktorerna själva, dels av Argus, deras förståndige
patron. Till poesien hörde väl fordom att kunna göra verser med någorlunda
mening och behag, liksom förnuft, klarhet och sammanhang ansågos nödvändiga
till filosofi. Sådant behöves ej numera.» Men även Hammarsköld stod ganska
oförstående inför den svenska nyromantikens främsta dikt: »Man förvånas över
den glimrande prakten, men fantasien mattas under bemödandet att uppfatta den
oändliga enformigheten, och hjärtat blir kallt.» Recensionerna från den gamla
skolan voro naturligtvis ogillande. Lindeberg, som förut parodierat Fågel blå,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
