Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stridens följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strävandet att hos samtid och eftervärld väcka ett sundare begrepp eller utbreda
om också blott en enda högre idé, vilken består och verkar för evigheten.»
Viktigast är dock, att Svenska vitterheten är vår första verkliga litteraturhistoria,
ett i sin art banbrytande arbete. Att ett dylikt måste vara behäftat med en mängd
brister, oriktiga uppgifter, förbiseenden m. m., är ganska naturligt. Dem kan en
vägrödjare aldrig undgå, och därom var Hammarsköld fullt medveten. I
företalet och i inledningen har han ärligt framhållit dem. För att mitt arbete —
skriver han — »icke måtte taxeras för flera och större brister, än det verkligen
äger, protesterar jag härmedels högtidligen däremot, att det mätes efter idealet
av en vitterhetshistoria. En sådan har jag aldrig tilltrott mig om att kunna lämna,
och denna närvarande bok har därföre för avsikt att lämna samlingar till, men
icke att vara en sådan historia själv. Den har nog ändå en mängd brister, som
äro naturliga följder dels av min egen inskränkta förmåga, dels av ämnets natur
och dels av den omständigheten, att jag på denna bana verkeligen icke kan sägas
hava haft någon föregångare. Denna omständighet bör verkligen tagas mer i
behjärtande, än man i allmänhet tyckes tro. Det är vida lättare att undvika
ofullständighet och misstag i uppgifter, då man en gång har en uppställning att
stödja sig vid, att komplettera och fullända, än då man från alla håll skall
hopleta materialierna till en sådan... Vad åter bristerna i min stil och
föreställningssätt angår, så hava de visserligen ingen annan grund än min egen oförmåga. Jag
saknar nämligen alldeles den genialiska makt över ämne och språk, som skulle
göra det möjligt för mig att giva det hela, av en stor komposition, den ljusa
ordning, det uttryckets behag och den fulländning, som tillhör snillets verk.» Detta
är blygsamt yttrat, men det är icke falskt blygsamt, utan ärligt menat, och det
är sant. Hammarsköld var ingen stor skriftställare, men han har åstadkommit ett
mycket nyttigt och för sin tid betydande arbete. Om man vill vara rättvis, bör
man ur denna synpunkt jämföra honom med Leopold och Blom, hans närmaste
och ungefär samtida föregångare, och gör man detta, känner man sig nästan
frestad att beteckna hans så nedhånade arbete som ett storverk. Gustaf
Ljunggren, vars sympatier snarast följde Hammarskölds motståndare, har kanske
riktigast värdesatt hans Svenska vitterheten. Han påpekar dess många brister, »men
Hammarsköld har dock genom densamma lagt grunden till en svensk
litteraturhistoria, samlat en massa notiser, lämnat anvisningar, som kommit senare forskare
till godo, samt uttalat omdömen av bestående värde», och »med alla sina
skevheter vittnar även detta arbete om Hammarskölds varma intresse för den
fosterländska litteraturen».
En mängd faktiska oriktigheter rättades av Sondén, som 1833
ombesörjde en ny upplaga. I våra dagar äro naturligtvis båda
upplagorna föråldrade. I någon mån torde detta dock bero på det intresse
för svensk litteraturhistorisk forskning, som Hammarskölds arbete först
väckte, och vi skola här erinra oss, att hans efterföljare var den
nyromantiska skolans hövding. 1841 började nämligen Atterbom
utgivandet av Svenska siare och skalder, vartill jag i det följande skall
komma. Därmed hade man fått en litteraturhistoria, skriven av en
stor skald och motsvarande den idealbild av ett dylikt arbete, varom
Hammarsköld drömt. Han gav, vad Hammarsköld velat giva, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
