- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 5. Romantiken /
73

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Striden mellan gamla och nya skolan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det vackraste Atterbom dittills skrivit. Först komma fyra dikter till
dem, med vilka den nya skolan varit i strid: Leopold, Tegnér, Ling
och Franzén. I dikten till Leopold vidhåller Atterbom den nya
skolans uppfattning av hans skaldskap, men han vidhåller denna
mening på ett annat sätt än förut:

Gravarna kransas med skäl av blommor, som rensas från törnen.
        Livet ej skiljer dem så; bägge där följa varann.


Vid början av sin bana möttes Leopold av Galliens sångmö. Då
han funnit, att hon trots sitt behag saknade själ, vände han sig till
britterna (Pope). Men »för ett skal av etik, glömde du kärnan däri»,
och »under en is av begrepp slog hjärtat förfruset och fjättrat».

Dock när av nordiska bröst de Odödliga åter förnimmas,
        Vare försonat och glömt allt, vad ditt öde förbröt!
Snart ur din grift upplågar i frid en klarnande flamma;
        Uddig och grann som din vers, tolkar hon lugnt din förtjänst.


Ypperligast är dikten till Tegnér, där Atterbom mot Tegnérs
fordran på klarhet framhåller dunklets betydelse. Dock — »vi därom
ej tvista med dig!» Sjung, som du begynt,

Du är för ädel, för hög att begagnas till pöbelns orakel!
        Gärna förlåtes dig dock allt för din Frithiofs skull.


Efter dessa fyra allokutioner följer ett »Samtal». Skalden frågar
sig själv: vem är då du, som så högvist vågar bedöma andra? »Ack,
blott en ropandes röst: reder för Herranom väg.» Jag vet — slutar
dikten — »att av Svithiods skalder, om jag bland dem har ett rum,
själv jag den ringaste är». Sedan följer huvudpartiet: »Fridsrop».
Han uppmanar där Manhems skalder att ej lyssna till sorlet för
dagen. Söner av samma natur, böra vi broderligt älska varandra.

Kärleken tänker ej argt. Vad äro vi, om vi ej älska,
        Älska, vad mer är än vi: himmel och fädernesland?
Bildom då glatt, vad oss himmelen skänkt, i syskonlig endräkt.
        Stort den, som nerv har därtill, täckt den, som svagare är.


Hos ingen fann detta fridsrop ett så kraftigt gensvar som hos
Tegnér. Mig synes det — skrev han till Geijer — »det sannaste,
ädlaste, skönaste, som på länge varit diktat i Sverige: verkliga
fridens ord, som måste finna ett återsvar i vart ädelt hjärta... Strid
måste visserligen vara i vitterheten liksom i hela det mänskliga livet,
allas åsikter kunna ej vara lika, böra det ej heller, men striden kan
och bör vara ädel och ridderlig.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free