Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den utländska romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom denna lära om fantasien fick Sturm und Drangs snilletyp en ny nyans.
Aristokraten, som under förromantiken varit den känslosamme, hade under Sturm
und Drang blivit kraftmänniskan, söndersliten av de starka lidelserna. Det
nyromantiska geniet är icke någon dylik kraftgenius, utan fantasimänniskan, som
visserligen delar Sturm und Drangs förakt för det sunda förnuftet och för »filistern»,
vilken böjer sig för detta och för den borgerliga moralen, men hans eget adelsbrev
är icke de starka lidelserna utan medborgarskapet i den fantasivärld, i vilken
han går upp. Han är bizarr såsom en av Klingers hjältar, men på ett annat
sätt. Det är »arabesken», som även här är idealet.
Fantasien fick icke hava några band. Den fick icke en gång vara blott fantasi,
ty även detta hade ju varit ett band, en »regel». Så snart skalden levat sig så
in i sina diktgestalter, att dessa hotade att antaga verklighetens fasta former, slog
han därför sönder det hela, strök genom en dissonans under, att allt blott varit
en dröm, en »lek». Detta är vad man kallat den nyromantiska ironien.
Begreppet kommer från Ariosto. Men denna ironi, som hos honom var den högsta
konst, blir hos nyromantiken vanligen något ytterst klumpigt — särskilt hos Tieck,
som mest förälskat sig i denna ironi. I t. ex. Der gestiefelte Kater avbrytes
sagospelets handling av publikens snusförnuftiga kommentarer, med den påföljd,
att den komiska verkan, som författaren avsett, alldeles uteblir.
Även på moralens område visade sig denna teori om fantasiens absoluta
berättigande ganska ödesdiger. Nyromantiken kom här att i en annan form
fortsätta Sturm und Drangs opposition mot de gällande moralbegreppen. Sturm und
Drang hade proklamerat lidelsens rätt, nyromantiken proklamerade fantasiens,
nyckens och godtyckets, och det är denna lära, som förkunnas i Friedrich
Schlegels oerhört illa skrivna roman Lucinde (1799). Den indignation, som denna
väckte, gjorde dock, att de övriga drogo sig för dessa konsekvenser och icke
vågade fortsätta i samma stil. Av större betydelse blev därför nyromantikens
religiösa och politiska insats. Till en början var det schlegelska kotteriet icke
religiöst intresserat, varken bröderna Schlegel eller Tieck. Hos Novalis och
Wackenroder — vilken visserligen ej tillhörde kotteriet, men var Tiecks vän —
märker man dock tidigt en dragning till katolsk mystik, vilket sammanhänger
med skolans förkärlek för medeltiden. Denna tendens kommer fram redan i
Wackenroders 1797 tryckta Herzensergiessungen eines kunstliebenden
Klosterbruders — ett fint och väl skrivet arbete av en skönhetsentusiast, för vilken konst
och religion sammanföllo. Novalis tog steget fullt ut i en 1799 skriven uppsats
Die Christenheit oder Europa. Utgångspunkten är här den allmänt
nyromantiska: hatet mot upplysningen och svärmeriet för medeltiden. Europa var då ett
enda kristet land under ett gemensamt andligt överhuvud, som genom sitt
prästerskap stiftade frid på jorden och förkunnade en skön tro, rik på underverk och
människokärlek. Denna enhet förstördes genom protestantismen, och icke ens
genom jesuitorden kunde förfallet hejdas. I stället segrade den franska
materialismen och den tyska upplysningen, i vilka hatet mot allt heligt, all entusiasm
och all poesi koncentrerade sig, och utbrottet skedde i den andra reformationen:
den franska revolutionen. Men uppståndelsens tid hade kommit, ty »en verklig
anarki är religionens bördigaste jordmån, och då allt positivt synes gå under,
höjer sig dess ärorika huvud såsom en ny världsförnyares». Vid denna tidpunkt
vågade väl de övriga nyromantikerna ännu ej stå för dylika djärva satser, men
efter några år blev man mera modig. Tiecks legenddrama Genoveva är ett rent
bigott medeltidsstycke, kort därefter gick den hållningslöse Friedrich Schlegel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
