Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den utländska romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansträngningar, det stora centrum för all kultur. Men blott på en förädlad
karaktärs grundval kan man uppföra denna härliga byggnad. Man måste först skapa
borgare, innan man kan giva dem en författning.» Den egna personlighetens
utbildning får, såsom redan detta citat antyder, hos Schiller och hos Goethe en
något olika nyans. För Goethe är den mera självändamål; Schiller tänker här
snarare på hela mänskligheten, är mera demokrat än den aristokratiske Goethe
med sin förnäma kyla och sin slutenhet. Denna egocentricitet, som är så
karakteristisk för nyhumanismen, var i själva verket, såsom vi sett, ett arv från
förromantiken och Sturm und Drang och återfinnes sedan hos all romantik — vi
behöva ju blott erinra oss Chateaubriand och Byron. Hos Goethe framträder
den icke som hos dem såsom ett småskuret koketteri, avsett för publiken, utan
i en onekligen storslagen form. Schiller däremot stod väl teoretiskt på samma
ståndpunkt som Goethe, men han hyste ej samma intresse för sitt eget jag, och
hans personlighet och hans diktning ha ej heller Goethes antika marmorkyla.
De fäste sig ock vid olika sidor av den grekiska litteraturen. Schiller, den borne
dramatikern, påverkades framför allt av de stora tragöderna, Goethe, som icke
hade Schillers begåvning såsom dramatiker, tog däremot mindre intryck av dem
utan mera av Homeros. Här uppfattade han till en början den av den högsta
idealism genomandade realism, som kommer till uttryck särskilt i Odysséen, och
det var denna han sökte närma sig och i det hela även nådde i Hermann und
Dorothea. Men efter detta avlägsnade han sig från denna livfyllda realism, hans
antikiserande dikter blevo allt mer skematiska och torra, och till sist kom han här
den franska pseudoklassiciteten ganska nära. Schiller förföll aldrig till denna ytliga
uppfattning av antiken, och den uppgift, han satte för sig, var i stället att
sammansmälta antik och modern tragedi. Det antika inslaget märkes mest i själva
planen och byggnaden, under det att romantiken kommer fram i utförandet; även
det drama, som mest är påverkat av antiken, Die Braut von Messina, gör likväl
snarare intryck av ett romantiskt drama.
Schiller hade själv en känsla av, att han och Goethe såsom skalder dock
voro av en väsentligen olika art. I en avhandling, Über naive und
sentimentalische Dichtung, har han förträffligt utvecklat detta. Han skiljer här på tvenne
skaldetyper, som han kallar den naive och den sentimentale. Motsättningen
mellan dem blir emellertid i huvudsak en motsättning mellan antik och modern
uppfattning, ehuru han erkänner, att antiken haft sentimentala skalder, den nyare
tiden naiva. Den naive skalden löser sin uppgift lätt, utan ansträngning, blott
av instinkt, och det var denna naivitet, som var det stora hos forntidens Hellas:
»grekerna kände naturligt; vi känna det naturliga.» De naiva skalderna voro
natur; de moderna söka natur. Då naturen försvann ur livet, levde den kvar i
skaldekonsten såsom ett ideal, en idé, från vilken skalden, liksom en sjukling,
vill hämta hälsa och kraft i tillvarons kamp. Under det att den sentimentale
skalden fylles av längtan efter detta ideal, har den naive redan nått det. För
denne är den omedelbara åskådningen allt, och bakom denna öppna sig inga
rymder; han försvinner bakom sitt verk och går upp i detta. Hans styrka ligger
i begränsningen, den sentimentale skaldens i den oändlighetskänsla, som
genomströmmar hans dikt. Den store naive skalden är Homeros, och i nyare tid hava
vi dylika i Shakspere och Goethe. Själv kände sig Schiller tillhöra den andra
gruppen. Men detta vill med andra ord säga, att den ene var en skald, i vilken
antiken levat upp igen, den andre en romantiker, och det blev också Schillers
karakteristik av den sentimentale skalden, som den nyromantiska skolan kort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
