Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leopold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man kan säga en avhandling — på franska, som han skickade till
Lindblom i början av 1777. Han står där på samma ståndpunkt,
på vilken han alltjämt förblev kvar: att den svenska litteraturen
först med Dalin blev »tolerabel». Men ej heller Dalin fann nåd
inför honom, ty han var nästan aldrig »sublime et brillant», och
detta fordrar man dock av den verklige skalden — efter vad det
förefaller menar Leopold därmed, att Dalin i sitt språk var vulgär
och vardaglig. För att vara skrivet av en kvinna, var fru
Nordenflychts Tåget öfver Bält en aktningsvärd produkt, men blott ur den
synpunkten. Creutz var väl »brillant», men icke sublim. Vad är
då — frågar han — detta sublima, som vi kräva av poesien? Och
han svarar med att göra La Mottes definition till sin; det sublima
är »en ny, djärv och väl uttryckt tanke», vilket för Leopold, liksom
för La Motte, blev detsamma som: det sublima är det långsökta,
den inkrånglade omskrivningen i stället för det enkla, naturliga
uttrycket. Det var detta estetiska program, som låg bakom hans
»pindariska» Ode 1778, och det skönjes ännu i hans senare dikter
i den högre stilen, kanske ännu mera hos hans imitatorer under
den eftergustavianska tiden. I en annan punkt ser det däremot
ut, som om han skulle stå Thorild nära. Han anser nämligen
rimmet vara en uppfinning av de barbariska tidsåldrarna och blott
tjänande till att försvaga versen. Hans orimmade verser äro dock
lika stela som hans rimmade, och de erbjuda ingen likhet med
Thorilds, som — vad man än kan anmärka mot dem — likväl
voro ett uttryck för ett nytt innehåll; på prov gör Leopold en
orimmad översättning av en scen ur en av Voltaires tragedier. Över
huvud är Voltaire hans idol, och han vågar gent emot latinaren
Lindblom förfäkta de »modernas» åsikt, att Henriadens författare
överträffat de gamla. Han påbörjade också en översättning av
Mérope — på en för denna tid ovanligt god vers, vida överlägsen
Gyllenborgs. För övrigt skrev han även andra dikter, och talar
t. o. m. om en tragedi, Achmed och Almanzin, som han skrivit
tillsammans med en annan och som, efter vad han hoppades, skulle
uppföras i Stockholm.
I mars 1777 lämnade han sin plats hos Douglas och for tillbaka
till Uppsala,[1] men antog året därpå en ny informatorsplats hos en
major Nisbeth, där han däremot trivdes synnerligen illa: »Man
undfägnar mig vissa eftermiddagar med en kopp kaffe nere i min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
