- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 4. Gustavianska tiden /
492

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hos den gamla grevinnan Stenbock, som hyser den legitimistiska
aristokratiens avoghet mot den unge konungen. Jag kan ej neka
— säger hon — »att hans stora egenskaper gjort intryck på ett
hjärta, som är vant att älska hjältar». Men — tillägger hon —
»mellan vördnad och kärlek är det en stor skillnad; det är endast
godhet och nåd, som kan uppväcka den senare». Trogen sina
adelstraditioner vill hon gifta bort sin systerdotter, Märta Banér, med
den förmente Lars Sparre, men Märta Banér älskar Erik Johansson
och vill blott motvilligt foga sig efter mosterns önskan. Så kommer
Gustav Adolf till slottet, de båda unga männens verkliga börd
upptäckes, Gustav Adolf förenar de älskande, och samtidigt vinner han
genom sitt ädelmod de familjer, som icke kunnat glömma
Linköpings blodbad. Här hava vi således icke blott Gustav III:s
konungaideal, utan vi få ock ett intryck av hans så livliga känsla för
den svenska adeln. Den förmente Lars Sparre är en oförbätterlig
bondtölp, under det att Erik Johansson är ridderlig, tapper och
ädelsinnad — det medfödda adelskapet kan aldrig förneka sig.
Detta röjer sig redan i språket. Den förre säger åt en tjänare att
bära upp hans bössa. Tjänaren frågar, om den är laddad, ty han är
rädd, att han i så fall kan skjuta ihjäl sig: »Det vore en stor olycka,
om en svinhund som du sköt ihjäl sig! Man får hundra sådana
igen!» Ett dylikt drastiskt uttryck i ett patetiskt drama under
1700-talet är något ganska anmärkningsvärt. Och i detta har
konungen dessutom inkastat en rent komisk figur, hovmästaren,
som han visserligen lånat från en komedi av Destouches, men som
är både bra inkomponerad i stycket och verkligen rolig.

Helmfelt.



Nästan ännu bättre är Helmfelt, till vilken man icke känner
någon utländsk förebild, ty de, som man velat finna, förete endast
några allmänna likheter. Som det förefaller bygger konungen här
blott på en — alldeles ohistorisk — tradition om den berömde
fältherren Helmfelt: att han i ungdomen begått ett brott samt rymt
från sin fader och sin hustru. Dramat skildrar, huru han efter
sjutton år återfinner dem och sin son. Skådespelet, som likaledes
har en starkt patriotisk klang, men i motsats mot det förra saknar
komiska scener, är närmast en comédie larmoyante och påminner
också, såsom man påpekat, något om ett stycke, Mélanide, av den
larmoyanta komediens skapare Nivelle de la Chaussée. Men även
här har Gustav III förvandlat komedien till ett nationellt skådespel.

Frigga.



Det tredje stycket, Frigga, är av ett helt annat skaplynne, en
bland tidens älskvärdaste och graciösaste rokokokomedier, i vilken
dock upplysningstidens religionshistoriska uppfattning röjes. Intrigen
är i huvudsak lånad från ett stycke av Saint-Foix, Egérie, och Oden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0563.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free