Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommit till samma resultat oberoende av Klopstock. Mera betydde
för honom en stor skald som Milton, och Lamm anmärker med
rätta, att det är från Paradise lost, som »Lidner lånat de praktfulla
färger, med vilka han målat himmelens och helvetets härskaror»;
även den vackra solsång, han inlagt i sin dikt, är inspirerad av
den engelske skalden. Mest betydde dock nog Young för honom,
och romantiken, nattstämningen i Lidners dikt återgår alldeles
tydligt till den förres Complaint. Diktens praktfulla början, vid moderns
grav, klingar redan rent romantiskt:
Han öppnas, gravens port! De tröga gångjärn knarra,
Och lampans matta sken på svarta marmorn darra.
Slutligen märker man, såsom särskilt Lamm framhållit, ett ganska
starkt inslag från Dante — väl första gången som denne avsatt
några spår i vår litteratur. I dikten få en mängd personligheter
passera revy inför världsdomaren, och bakom denna revy ligger
ganska säkert den, som vi känna från Commedia divina. Den
utförligaste episoden, om Sulma och Rustan, erinrar icke otydligt om
ett bland de mest kända partierna i Inferno, Paolo Malatesta och
Francesca da Rimini. Liksom Dante befolkar sina dödsriken med
personligheter från skaldens egen samtid, gör även Lidner detta,
och till dem har han fogat en följd av gestalter från diktens värld
— gestalter, som bäst röja, vilken litteraturriktning han satte högst.
Det är Werther och Lotte, Rousseaus Julie, Comminge och Adelaïde,
hans egna diktskapelser Laura samt Romeo och Juliette.
Dikten visar således Lidners starka mottaglighet för litterära
impulser, men den visar ock hans förmåga att omdana dessa till
något eget och personligt. Hela dikten är fylld av hans egen
skaldeindividualitet, av hans »pindariska» deklamation, hans starka
färgeffekter och hans våldsamma känslofullhet. Inom vår religiösa
diktning bildar Yttersta domen epok. Den visar oss strömkantringen
inom upplysningstidens diktning. Väl hade man förut haft andliga
dikter i mängd, av Dalin, Bellman m. fl. Men vad de saknat, hade
just varit det väsentliga: den underton av religiös känsla, som är
så stark i Lidners dikt, och de hade icke haft den rent bibliska
färgtonen. Den möter oss först i Yttersta domen, där Psaltarens
färgrika naturbilder ständigt gå igen, t. ex. i »himlens starka bloss»,
som betäckas »av nattens vingar, av skuggan från Guds tron», i
»aftonrodnans släp», som breder sig över havet m. m. Det var
detta bildspråk, som Wallin sedan kom att upptaga. Yttersta domen
hur vidare en starkt förromantisk färgton, den stämning av natt och
mystik, som så tilltalade det unga släktet, och den sentimentala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0498.html
