Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehållsredogörelse, som satts i spetsen, är högeligen av nöden, ty
utan denna torde man hava svårt att förstå det hela. Eloisa, dotter
till Berostan, en rik köpman i Batavia, blir bortrövad av en
främling, vilken avvisats såsom friare, fartyget tages av sjörövare, och
Eloisa blir i Siam såld som slavinna, förälskar sig i en ung slav
Milot, som emellertid blir såld och köpes i Batavia av Eloisas far.
Sedan kommer en överste, Phanér, till Siarn, får höra Eloisas
historia, köper henne fri och för henne tillbaka till föräldrarna —
allt detta har tilldragit sig, innan operetten börjar. Denna skildrar
egentligen blott avslutningen, då alla »upptäckterna» göras. Phanér
friar till Eloisa, men får avslag, ty hon älskar fortfarande sin Milot,
denne och Eloisa råkas, Berostan ger Milot friheten och skänker
honom Eloisas hand, Phanér upptäcker, att Milot är hans bortrövade
son, och i avslutningen gör den lycklige Berostan alla sina slavar
fria. Till sist får man bland dem reda på den främling, som
bortrövat Eloisa och som nu av Berostan hotas med de gruvligaste
straff. På Eloisas bön får han dock nåd, och så slutar det hela
med »allmän balett». Planen är således både mycket naiv och
mycket konventionell. Operetten är ett litet rokokodrama,
visserligen utan ett spår av karaktärsteckning, men graciöst, och versen
har på sina ställen en musik, som erinrar om Creutz, om vilken
ock den halvt pastorala tonen påminner. Även den Lidnerska
sentimentaliteten kommer här fram, likaså hans och tidens svärmeri
för slavemancipationen. Mer än ett första lärospån är operetten
dock icke. Och Gustaf Adolphs seger öfver sig sjelf är blott en
bearbetning av ett tyskt 1778 tryckt skådespel av W. H. von Dalberg
samt finnes för övrigt blott kvar i ett utkast; såsom sådant kallas
det Adelaid, skådespel i tre öpningar. Hjälten är den lågbördige
Valvais, som älskar den högborna fröken Adelaid. Konungen, vars
gunstling han blivit, ger honom i uppdrag att å hans vägnar fria
till Adelaid, Valvais gör det, men kan ej behärska sig, bekänner i
stället sin kärlek och flyr. För att skingra Adelaids tankar låter
Gustav Adolf då uppföra en operett, Alexanders seger öfver sig
sjelf, i vilken Alexander åt målaren Apelles avstår den kvinna, han
älskar, Gustav Adolf blir rörd, tar exempel av Alexander, förenar
Valvais och Adelaid, och det hela slutar således lyckligt. Lidner
har emellertid antytt en annan lösning: »Som tragedi blir det fem
akter och naturligare. Valvais har under vägen tagit gift. Då han
skulle förenas med Adelaid, upptäcker han det. Hon sticker sig.»
Förslaget stammar tydligen, såsom Lamm påpekat, från dödsscenen
i Romeo och Juliet, och även i övrigt visar stycket, att Lidner hade
andra mönster än det franskklassiska dramat. Själva skådespelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
