Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
våldsamma utfall mot Kellgren. Redan i det andra arket av tidningen
— det första, i vilket Thorild kunde svara — förekommer ett
genmäle med motto: cave, cave, in malos acerrimus: »Granskaren har
redan haft en smädare. Det är naturligt. Var tid har sin Kelltring...
Fast ännu tiggare! Min Gud! En liten västgöte, som lärt sig att
rimma, som lever av en nådepenning, den han böntiggt som alla
andra eländets rimmare, vars lilla sterila själ närer sig av ångan av
recueiller, av dräggen av franska blad! Men han skäller fegt, han
skäller mot sin död, ty det har ett slags galglik hemskhet, hans
sista ljud. Flyn, unga snillen, dunsten av hans orena väsen!» På
detta råa anfall svarade Kellgren icke, och hans polemik med Thorild
hade avslutats redan med Nytt försök till orimmad vers. Thorild
fortsatte likväl oförtrutet, nummer efter nummer, att anfalla sin
antagonist. Då även hans anhängare tyckte, att han gått för långt,
svarade han: »Jag tycker aldrig om att slåss med mina ovänner
såsom jämlik utan såsom överlägsen. Ve över långt käbbel! Jag
älskar att decidera. Kort och nog! Skulle jag kanske göra mig
sieur K:s trävapen för att bliva som han en liten gathjälte? Mina
äro något skarpare.» Ibland börjar han ett försök att göra Kellgren
åtminstone någon rättvisa, men försöket mynnar ut i nya invektiv:
»Jag har en viss litterär ovän, men som jag i grunden admirerar.
Utan att just vara ett geni är han full av livlighet och gracer. Men
min känsla för honom är som för en retande sköka. När jag
betraktar alla hennes själs odygder, hennes lilla kalla hjärtas intrig
och trolöshet, så unnar jag henne ris och tukthuset. Men åter dessa
charmerna! Dem måste jag tillbe.» Med det tionde arket, den 25
augusti 1784, upphörde emellertid Den nye granskaren — måhända
var allmänheten ej tillräckligt intresserad för detta rent personliga
mellanhavande mellan Thorild och Kellgren, måhända gjorde
boktryckaren svårigheter vid att trycka ett blad av denna art. Men
några dagar, innan tidningen upphörde, hade Thorild i en särskild
skrift givit uttryck åt sitt monomana hat. Det var i den beryktade
Straffsången, i vilken han koncentrerat allt det råaste och plumpaste
ovett, som språket förfogar över, och det är betecknande för Thorilds
oerhörda naivitet och fullständiga brist på självkritik, att han kände
sig stolt över denna pöbelaktighet: »Jag har förundrat mig över
karaktären av detta stycket. Det är höjden av ljungande harm. I
hela litteraturen har jag ej funnit ett sådant monument av sarkasm.»
På Leopolds auktoritet har man uppgivit, att Kellgren tagit detta
anfall mycket djupt. Men Leopold kände då ej Kellgren, stod
honom för övrigt aldrig nära, och Kellgrens egna brev motsäga
påståendet. Till Clewberg skrev han: »I går utkom änteligen det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
