Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Just så vid tankfrihetens blick
Upplivas snillets sköna låga,
Just så vid frihets gudablick
En ädel flykt det börjar våga,
Förståndet får en ny förmåga,
Liv, skönhet och naturens skick.
Här hava vi redan utkastet till de allmänna kritiska principer,
som Thorild sedan skulle tillämpa i strid mot de förut omtalade
estetiker, som dock — mer eller mindre starkt — höllo på en
allmänmänsklig smak.
Avslutningen av talet mynnar ut i en hyllning åt den vise —
denna idealgestalt, som sedan skulle komma att spela en så stor
roll i Thorilds författarskap. All mänsklig verksamhet framkallas
»av den allmänna åtrån efter säilhet och nöje... Tusen
kunskaper uppväga icke en enda lycksalig rörelse, och den
vetenskap, som icke leder till detta ändamål, är en tom konst utan
sanning och värde.» Denna sällhet, som en så uppfattad
vetenskap medför, äges endast av den vise. Lärdomen har »förädlat
hans snille och lärt honom att urskilja det sanna sköna i allt. Alla
vetenskaper förvandlas hos den vise till en hög och fin känsla, till
förstånd och en god smak, på samma sätt som födans safter i var
kropp bliva styrka och liv... Skulle icke han vara säll? I var grad
av bättre ljus, i var ny sanning ligger en skön tillfredsställelse och
en hög vällust för vår själs odödliga begär.»
Thorilds optimism.
I denna hyllning till den vise kommer Thorilds oförbränneliga
optimism fram. I sina egna ögon var han den store vise, ocn han
var i själva verket alltid en lycklig människa. Det var — enligt
Thorilds mening — också hans ideal Rousseau: »Rousseau kallade
sig olycklig, och jag vågar min varelse på, att ingen dödlig smakat
en högre sällhet! Kvalet och olyckan tillhöra dåren. Det är ett
evigt kännemärke: man är icke vis, utan så långt man är lycklig.»
Här hava vi kanske fått den djupaste motsatsen mellan honom och
Kellgren. Vi minnas, huru Kellgren i avslutningsorden till sin dikt
mot obskurantismen skildrat snillet — hans motsvarighet till »den
vise»: »Sök ej förgäves att kväva en eld, som lik åskans eld ej
skall slockna, förrän han förtärt dig; då, följ ditt öde, bliv stor —
och olycklig!» Det är upplysningstidens optimism och dess
pessimism, som här stå mot varandra.
Under den tid, som följde på talet, utvecklade sig Thorild snabbt.
I viss mån kom han till åsikter, som, filosofiskt sett, stodo i
motsats till dem, som han i detta utvecklat. Men klangfärgen på
hela förblev densamma. Talet står under intryck av idéer från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0407.html
