Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i naturen upphör att vara det, då det flyttas ur sitt rum, allt
fullkomligt bliver fel, då det nyttjas i falsk ordning, då det motsäger
sitt ändamål.» Men han slutar likväl med, att en författare bör
lämnas »samma rätt i sin stil som i sitt ansikte: att med egna drag
skilja sig från andra, fast ej från det mänskliga, vara sig och ingen
annan, med ett ord: att vara snille. Hur falsk, hur skadlig är då
ej den fördom att i varje slags vitterhet blott framställa ett mönster,
blott gilla ett sätt och förkasta alla övriga.»
Kellgren och Bellman.
Denna breda uppfattning kommer särskilt fram i hans klassiska
företal till Fredmans epistlar. Kort efter sin ankomst till Stockholm
hade Kellgren, såsom vi minnas, i Mina löjen gjort ett våldsamt
och högeligen orättfärdigt angrepp på Bellman. Man kan dock
förstå detta. Båda voro visserligen sensualister, på Bellmans moral
stötte sig Kellgren icke, men väl på hans naturalism. Den
Kellgrenska lasciviteten bar en fransk hovdräkt, under det att Bellman
skildrade fyllbultar och gatunymfer. Och denne krogpoet hade döpts
till »Sveriges Anakreon»! Särskilt var det denna jämförelse, som
tyckes hava upprört den överförfinade livsnjutningens skald.
Personligen kände han ej Bellman, hade aldrig hört honom sjunga sina
visor och hade troligen blott läst några få av hans då ej utgivna
epistlar. Sedan råkades de icke på många år, och deras
umgängeskretsar voro olika, ty Bellman stod vid denna tid nästan utanför
den litterära världen. Mot slutet av 1780-talet träffades de
emellertid i ett sällskap, Kellgren fick då höra Bellman, ångrade sin
ungdomliga kritik — hade troligen redan förut gjort det — och
den forne antagonisten övergick nu till en varm beundrare av
samtidens mest originelle skald. Det var tydligen Kellgren, som
uppmanade Bellman att utgiva epistlarna av trycket, och i varje fall
försåg han dem med ett företal, som hör till vår litteraturs
mästerverk. Han ger i detta en förstucken förklaring till den hårda dom,
som han själv en gång fällt. Han anför en anekdot. I ett sällskap
berättade en ung man »vissa äventyr av nog vansklig natur, han
nyttjade uttryck i hög grad fria, men allt skedde med den kvickhet,
som blott ådrog beundran, de yra språng, den överhalkande lätthet
och framför allt den glättighet, som ej lämnade tid att rodna, förrän
man skrattat, då det redan var för sent och då minnet av ett skämt
redan givit sitt rum åt uppmärksamhet på ett nytt.» Förförd av
exemplet sökte en annan i sällskapet vinna samma framgång, »men
de likaste saker äro alltid mycket olika. Vad naturen nekat, söker
konsten fåfängt ersätta. Hans ansikte saknade dessa spelande drag,
detta eldspråk av själen, som ofta talar mer eller bättre än själva
talet... Det oskyldiga blev tvetydigt och det tvetydiga plumpt».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0382.html
