Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppläsa valda delar ur lustspelet. Så snart stycket blev bekant för
ordensmystikerna, slogs alarm, och frimurarna förmådde konungen
till ett förbud mot komediens uppförande. Att grunda detta på
gycklet med ordensmystiken var naturligtvis omöjligt, och man tog
därför sin tillflykt till religionen. Författaren hade gycklat med
den i bibeln omtalade profeten Bileams åsna, man fick en
kyrkoherde Blomberg att anmäla saken inför konsistorium, ehuru
Blomberg ärligt nog förklarade sig blott hava sett några »provstycken».
Konsistoriet, som icke sett ens dessa, men visste, vilka stodo bakom
Blomberg, anmälde emellertid saken för justitiekanslern, som tills
vidare förbjöd uppförandet — allt detta på en enda dag (den 4
februari). Konungens resolution fattades den 18 mars, och i denna
förbjöds pjäsen såsom »i flera avseenden anstötelig», och i maj
infördes teatercensur. Kungl. Maj:t stadgade där, »det inga
teaterpjäser på svenska språket måga tryckas eller uppå privilegierade
teatrar i Stockholm eller landsorterna uppföras, innan de hos vårt
hovkanslersämbete blivit anmälda och därstädes behörigen
privilegierade». Lyckligtvis blevo Kellgren och Clewberg teatercensorer,
och i verkligheten blev censuren således ej vidare sträng. Men
förordningen visar dock, att vederbörande ordensbröder högst
kännbart träffats av satiren, ty prästerna lära ej hava varit vidare
intresserade för saken, utan endast givit vika för den starka
påtryckningen från högsta ort. Genom konsistoriets ingripande förrycktes
emellertid själva stridsfrågan. Uppmärksamheten drogs från
ordensväsendet och riktades mot kyrkan, och det var denna, som nu
gjordes till föremål för löjet. Paykull var emellertid ej mannen
att taga upp striden mot vare sig ordnar eller kyrka. Han blev
rädd, förklarade, att han varken velat angripa religionen eller
ordensväsendet, och i brev till Reuterholm gjorde han sedermera under
förmyndarregeringen en formlig avbön: »Herre Gud, hur är det
möjligt, att en furste, som ädelmodigt förlåtit verkliga brott, icke
efter elva års förlopp skall kunna förlåta en pojkaktighet utan alla
följder av en tjugo års yngling, som tänker helt olika nu och då».
Paykull hade blivit frimurare och vädjade ur den synpunkten till
Reuterholms ädelmod: »Jag är ej nog lycklig att äga de höga
maçonnerigraderna, men jag vet, att Eders Excellens äger dem,
och jag vet även således, att ej deras moral predikar oförsonlighet».
Brevet hade önskad effekt. Paykull togs verkligen till nåder och
befordrades.
Den, som tog upp striden — ehuru denna gång visserligen blott
mot kyrkan — var icke Paykull, utan Kellgren. Några dagar efter
förbudet lästes nämligen i Stockholms-Posten en av Kellgren skriven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
