Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eleganta stil, hans kvickhet och även de kritiska principer, som han
allt mer och mer skulle fördjupa. Recensionen har formen av ett
brev från en landsortsbo och anslår genast den frivola ton, som
Kellgren så älskade: »Det tyckes mig gått med vår skaldekonst
såsom gemenligen går dessa glädjens döttrar, vilka förlora i värdet
av sina älskare — vad de vinna i antalet». Stackars flicka! De stora
snillen, som först dyrkat henne, ha nu övergivit henne, sedan hon givit
dem de största prov av sin ömhet, och Creutz och Oxenstierna
uppvakta i stället hennes syster i Frankrike. Man skulle kunna tro,
att den så franskt bildade Kellgren ej haft något att erinra vid
denna smak. Men det har han och gör ett kraftigt inlägg för en
nationellt svensk poesi: »I stället att näras av den hälsosamma
modersmjölken, den gamla götiska vitterheten, som i styrka tävlar
med den engelska, har man försvagat henne med franska
läckerheter», och framför allt: »man har hämmat växten för dess späda
lemmar med tusentals tvång och regler» — Thorilds blivande
motståndare började således sin kritiska författarbana med en
opposition mot regeltvånget. »Man har sedermera tvungit henne att
avmäta vart steg, varje min, varje rörelse efter vissa regler, stiftade
av snöpingar, som, oförmögna att själva känna det sköna, hava
hämnat sig därmed, att de tadlat detsamma». I själva verket var
det absoluta regeltvångets tid förbi — såsom vi redan sett i kapitlet
om de estetiska åsikterna. Kellgrens egentligen ende föregångare
som kritiker, Bergklint, hade varit en trång dogmatiker, som strängt
hållit på klassicitetens »regler», på Boileau med några
tankeferment från Wolff och Dubos. Men mot dessa regler satte Kellgren
upp — nu och allt framgent — den bildade kritikerns ej av några
regler bundna smak, och vi hava redan sett, huru fritt han i sin
docentavhandling ställt sig till frågan om ett absolut eller relativt
skönhetsideal. Sedan han sålunda framlagt sina allmänna principer,
övergår han till odet över Gustav Adolfs död. Du vill inbilla mig
— skriver han — att detta ode är av Oxenstierna. Men du
skämtar. Jag läste Morgonen, och jag somnade vid odet. »Hur ren,
hur livlig är icke Morgonen, hur död är icke Gustaf Adolphs död!
Detta stycke äger ej de stora fel, de grova orimligheter, som
väcka åtlöje. Det är värre: det är medelmåttigt eller litet
därutöver, och det skulle ej förtjäna granskning, om det ej här och där
ägde förträffliga ställen.» Oxenstiernas stil är lätt, flytande, ren,
ädel och behaglig; den okände författarens däremot tvungen, sträv,
missbrukad, låg och tvetydig. Sedan han på detta behändiga sätt
skilt Oxenstierna från målet, övergår han till en utförlig
detaljgranskning av poemet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
