Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en dekoration. I Gustav III:s utrikespolitik blev han aldrig invigd,
och då riksrådet 1789 försvann, återgick han till hovet såsom
drottningens överste marskalk; kort före konungens död steg han till
riksmarskalk. Men Oxenstierna, som aldrig kunnat sköta sina egna
affärer, kunde lika litet sköta hovets, i etikettsfrågorna var han
alldeles bortkommen, och hans tankspriddhet gjorde honom mycket
olämplig, då det gällde att representera. Inblandad i den
Armfeltska »konspirationen», fick han emellertid en framtvingad
»permission» från ämbetet, och dessa år blevo så till vida hans
lyckligaste, som han nu fick tid att ägna sig åt diktningen. Men fristen
blev kort. Vid konungens myndighet upprann åter nådens sol för
honom, han återfick sitt ämbete och sina bekymmer. Först 1801
fick han sluta såsom riksmarskalk och draga sig tillbaka — tyvärr
icke till något otium. Hans ekonomi hade alltid varit jämmerlig,
och under de sista åren levde han i ren misär. Han dog först
1818.
Disa.
Efter återkomsten till fäderneslandet såg det ut, som om den
verklige skalden Oxenstierna förvandlats till en habil hovpoet utan
några högre litterära aspirationer. I början av 1780-talet fick han
likväl en viss ledighet såsom festdiktare; Gustav III hade då fått
andra, som han kunde använda, först Kellgren, sedan Leopold.
Och Oxenstierna begagnade denna ledighet till att återgå till sin
ungdoms diktning. Den äldsta av hans nu skrivna större dikter
torde vara skämtsagan Disa, som efter vad Lamm gjort sannolikt,
författades redan 1780, ehuru den publicerades först 1798. Dikten
har formen av ett skaldebrev till fru Printzensköld, ägarinna till
Wenngarn, där de bekanta ganska naiva och rustika
barockmålningarna ur Disasagan befinna sig. Dessa tilltalade tydligen
Oxenstiernas skämtlynne, kontrasten mellan den här skildrade världen
och det förfinade gustavianska hovlivet. För bondesagor, som om
kvällen berättades vid brasan, hade han alltid haft en viss smak
häri en meningsfrände till Dalin — och det roade honom därför
att på nytt berätta sagan om den kloka drottning Disa, som under
hans barndom ännu ej förlorat sin popularitet; så sent som mitten
av 1700-talet trycktes en upplaga av Messenius’ drama.
Oxenstiernas stilistiska förebild var med all säkerhet La Fontaines contes.
Redan Triewald hade översatt några, sedan hade Creutz självständigt
utbildat genren, och i Oxenstiernas Disa når den sin fulländning.
Sagan, såsom han förtäljer den, blir ett kvickt och älskvärt skämt
både med forntiden och med nutiden, som travesterande ställas
mot varandra, den lätta, eleganta berättartonen sticker på ett
överdådigt roligt sätt av mot det fornnordiska innehållet, och den svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0292.html
